Sverige behöver jobbinvandraren
För arbetskraftsinvandring. Miljöpartiets Maria Wetterstrand vill samarbeta med regeringen. Foto Niklas Larsson / SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Initiativet kommer inte som en blixt från en klar himmel. Att miljöpartiet står närmare m, c och kd än socialdemokraterna i de här frågorna är tydligt i det betänkande som Kommittén för arbetskraftsinvandring nyss överlämnat till regeringen (SOU 2006:87, www.regeringen.se/content/1/c6/07/11/58/81ae1505.pdf). Där har ledamöterna från m, c, kd och mp lagt en gemensam reservation.
Kommitténs majoritet utgår i sitt förslag från en fortsatt hårt reglerad arbetskraftsinvandring. De eventuella riskerna med arbetskraftsinvandring beskrivs utförligt, medan fördelarna - för den enskilde, för arbetsgivaren och på sikt för Sverige - knappt tas upp alls. Miljöpartiet, moderaterna, centern och kristdemokraterna som vill ha en betydligt liberalare syn på arbetskraftsinvandring också från länder utanför EU/EES. De skriver bland annat: "Vi har svårt att se majoritetens oro för att arbetsgivarna skulle föredra att anställa utländska medborgare före svenska. Erfarenheterna från befintliga invandrare motsäger detta kraftfullt. Detta bör innebära att problemen med "svart" arbetskraft med orimliga villkor kan kommas åt."
I klartext: Kommitténs majoritet hittar på problem för att få argument mot en liberalisering av reglerna.
Mp, m, kd och c menar att arbetsgivaren ska själv få avgöra om företaget har behov av arbetskraft från andra länder. I vissa branscher är det redan svårt att rekrytera kompetent personal, och problemen sprider sig.
Fri rörlighet för människor, tjänster, varor och kapital är hörnstenar i en fungerande marknadsekonomi. Sverige är inte en egen liten glasbubbla som kan fortsätta att låtsas som om världen utanför inte finns. Det är inte rimligt att människor som kan och vill försörja sig - och som den svenska arbetsmarknaden behöver - inte ska få komma hit och göra det.
Visst finns det praktiska frågetecken kring tanken på friare arbetskraftsinvandring, men inga som inte rätt enkelt kan rätas ut. Ett är om det bara är den som redan har ett jobb som ska få komma eller om man ska få komma till Sverige för att söka arbete när man väl är här. Den senare lösningen är den rimligaste - man kan exempelvis tänka sig något slags jobbsökarvisum med begränsad giltighetstid. Om man inte fått något jobb inom, säg, tre månader, upphör visumet att gälla och man måste lämna landet.
Det största hindret för en liberalisering av arbetsmarknaden är fackets attityd. Facket gillar inte arbetskraftsinvandring. Facket gillar över huvud taget inte tanken på att andra än de egna medlemmarna ska kunna konkurrera om jobben. Inte ens den fria rörlighet för arbetskraft som EU:s medlemsländer för länge sedan kommit överens om kan facket acceptera utan gör sitt bästa för att sabotera, som i Vaxholm. Kommitténs majoritet har tagit mycket stor hänsyn till fackets protektionistiska attityd.
Det måste finnas politisk beredskap att hantera detta. Den svenska fackföreningsrörelsen har oerhört stor makt och den skyr inga medel och metoder för att nå sina mål. Inte blir det bättre av att moderate arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin, som framgick i gårdagens TV, är blott alltför ivring att gå facket till mötes när det gäller villkoren på arbetsmarknaden.
Men samarbete över blockgränserna om arbetskraftsinvandringen är ändå en bra början. Det är ju nämligen riksdagen som styr det här landet, inte LO-kongressen.