"En tyranns hus är redan en ruin", lyder ett arabiskt ordspråk. "En rättighet är inte förlorad så länge det finns människor som kräver den", lyder ett annat. När det libyska upproret startade för ett halvår sedan var det inte utan skäl. Efter 40 års vanstyre under “den socialistiska revolutionens guide" Muammar Gaddafi blev det till slut omöjligt att kväsa oppositionen. Regimen rämnade under trycket.
Den ursprungliga officeren Muammar Gaddafi, som själv grep makten över Libyen i en statskupp 1969, ansågs från början som en lovande politiker av sina sympatisörer. Han kom emellertid alltmer att degenereras till en karikatyr av sig själv. Runt omkring i världen gjorde han sig med tiden ett namn på sina löjeväckande uttalanden och framträdanden.
Det sägs att “bunga bunga", en term som ett tag flitigt förekom i pressrapporteringar om Silvio Berlusconis kontroversiella sommarnöjen, ägde sin förlaga i presidentens före detta affärsbekante Gaddafis chosefria uppslag för rekreativt umgänge i damsällskap. Ett exempel som säkert bidrog till att den libyska despoten trots allt stundom fick en och annan att dra på munnen - om än av osökta anledningar och då förbehållet människor som befann sig på tryggt avstånd från honom och hans inflytande.
Personlig karisma torde dock ha spelat mindre roll för regimens livsduglighet. Gaddafis auktoritära styre inleddes och sammanföll med upptäckter av rika oljefyndigheter, något som snabbt ökade landets välstånd påtagligt, parat med en effektiv exploatering av utländsk gästarbetskraft.
Lyskraften från hans färgsprakande kaftaner kunde hur som helst till slut inte fördunkla det samlade protokollet från decennier av korruption och maktfullkomlighet. De växande protesterna i runt omkring i arabvärlden, den så kallade Arabiska våren, nådde till slut även hem till Gaddafi och Libyen.
Det som fick bägaren att rinna över var när landets självutnämnde “broderliga ledare" de facto förklarade sitt eget folk krig genom att i februari besinningslöst beordra flygvapnet - vars piloter enbart rekryterades från överste Gaddafis egen klan - att flygbomba den egna befolkningen under protestanterna på Libyens gator och torg.
När detta skrivs rasar hårda slutstrider i landet. Trängda Gaddafilojala posteringar tycks falla som korthus under rebellstyrkornas ivriga framryckningar i sommarhettan. Med segrarna växer nu till slut hopp om frihet och demokrati i hela landet, kvarter för kvarter, stad för stad. De första fria valen kan hållas redan inom 8 månader, uppgav nyligen talesmän för landet interimsregering under det så kallade Nationella övergångsrådet.
Ex-diktatorn själv är dock i skrivande stund fortfarande på fri fot. Jakten efter honom pågår för fullt. Vi vet inte i nuläget var han befinner sig. Vi vet inte vad som väntar i det nya Libyen, sedan folket undsluppit sin lynnige hustyranns viftande taktpinne.
Uppenbart är i vilket fall att denna dästa ökenpaddas dagar vid makten är räknade. Återstår för denne att hala flaggan, packa ihop sitt diamantbrydda beduintält och kyssa sina 40 kvinnliga livvakter adjö, så länge chansen finns.
"En förtryckares dag kommer", som ytterligare ett arabiskt ordspråk lyder.