Tårar över en missförstådd skald
Monument. Här vid gravmonumentet på Maria kyrkogård lades blommor och fälldes tårar till skalden Erik Johan Stagnelius ära, en sommardag för 18 år sedan.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den synen mötte besökarna på Maria kyrkogård på Söder i Stockholm en sommardag för arton år sedan.
Inget märkligt i den synen egentligen, förrän man tittar närmare på gravstenen. Där står att monumentet avser en person som dog i april 1823! Då blir det genast en aning mer intressant.
Varför gråter någon över en person som dog på den tiden då Goethe diktade i Tyskland och Lord Byron gav sig av för att kämpa på grekernas sida i frigörelsekampen mot Turkiet? Det var ju ändå ganska länge sedan.
Nu är det ingen större gåta. Det handlar om poesi och beundran, på gränsen till dyrkan av en av landets allra största poeter alla kategorier någonsin.
Monumentet är rest över Erik Johan Stagnelius och står inte på hans grav (som han för övrigt delade med en annan, nu bortglömd poet, Karl August Nicander). Den är bortschaktad och benen ligger i en massgrav utmed kyrkoväggen.
Tjejerna var en mor och två döttrar, alla med stark anknytning till Gamleby. Yngsta dottern hade konfirmerat sig i huvudstaden, därav de vita, vackra kläderna.
Den äldsta dottern var helt begeistrad i poeten från Öland. Hon hade stött på honom under studierna på Västerviks gymnasium och förälskat sig i hans poesi och möjligen gripits av hans sorgliga öde. En genialisk diktare som också var missbrukare av alkohol och opium som dog mycket ung, säkert till följd av missbruket. Hyllad som få av eftervärlden, men inte alls uppskattad av samtiden.
Någon har sagt att om Stagnelius skulle kliva in i samma tunnelbanevagn som du skulle du troligen byta vagn...
Men det är hans poesi som räknas och den skulle de tre tjejerna hylla på vederbörligt sätt när de ändå var i Stockholm för konfirmationen. På Maria kyrkogård blev känslorna starka. Dels hade de upplevt den vackra konfirmationen, dels tänkte de på den stackars missförstådde skalden som vilade där nere i jorden. Därför fällde en av den en tår och sedan föll de andra in i klagolåten när de försiktigt lade ner blommorna vid foten av minnesstenen.
Så kom det sig att förvånade besökare på kyrkogården på Söder i Stockholm fick se tre finklädda tjejer med blommor i händerna, gråta över en person som varit död i 166 år. Bara poesin har sådan kraft!
Ur dvalans tvång, ur livets tomma drömmar,
I evighetens rosenskimmer opp.
När larven fjäril blir, när törnet blommar,
När turturduvan i sin hembygds åter
Bland unga vinträd höjer glädjesången
Då skall jag väckas av min älsklings röst,
I Edens skuggor salig och förklaradFotnot. En biografi över Stagnelius av författaren Göran Hägg har nyligen kommit ut. Den recenseras på kultursidan i dagens VT.
Kolumnen
Hans Brandin