Anette Fridolfsson har blivit utskriven från Arbetsförmedlingen med ett läkarintyg om att hon inte kan arbeta. Men från Försäkringskassan har hon fått beskedet att hon visst borde kunna arbeta. Därför får hon ingen sjukersättning samtidigt som Arbetsförmedlingen vägrar att skriva in henne igen. Anette har hamnat mellan stolarna och blivit "nollklassad".
I ett brev till statsminister Reinfeldt skriver Anette nu: "jag skulle vilja veta hur jag ska försörja mig". Det är en rimlig fråga. Och den ställs inte bara av Anette utan av de tiotusentals andra som drabbats av de förändringar regeringen 2008 i stor hast genomdrev i sjukförsäkringen, trots en massiv kritik från remissinstanserna. Dessutom har det nu visat sig att regeringens eget Socialdepartement redan från början varnade för att förändringarna skulle få orimliga konsekvenser. Men det spelade ingen roll för moderaterna. Sjuka skulle tvingas ut att söka jobb, oavsett om de kunde arbeta eller inte och oavsett om det fanns några jobb att söka.
Nu ser vi resultatet och det kan inte beskrivas som annat än ett haveri. Men trots detta vägrar regeringen fortfarande att genomföra de nödvändiga förändringar som krävs för att skapa en mänsklig och rättssäker sjukförsäkring. Regeringens misslyckande med sjukförsäkringen är i själva verket så allvarligt att en haverikommission bör tillsättas för att utreda hur alla de sjuka som utsatts för en rättsvidrig behandling kan få upprättelse.
I början av juli tog riksdagsmajoriteten ett litet men viktigt steg framåt genom att rösta igenom de rödgröna partiernas förslag om den så kallade arbetsförmågeprövningen och behandlingen av de nollklassade. Det är bra men det räcker inte. De avgörande systemfelen finns kvar. Även i fortsättningen tvingas sjuka att efter sex månader söka jobb på hela arbetsmarknaden, Sverige kommer att ha OECD:s hårdaste krav för sjukersättning samtidigt som de orimliga och hårt kritiserade tidsgränserna kvarstår.
Från LO:s sida är kraven glasklara: Tidsgränserna i sjukförsäkringen måste ersättas av stödjepunkter där människor får rätt till rehabilitering. Utförsäkringarna måste stoppas till dess socialförsäkringsutredningen har presenterat ett rimligt alternativ. Reglerna för sjukersättning måste göras rättssäkra, arbetsmiljöarbetet förstärkas och arbetsgivarna måste ta ett större rehabiliteringsansvar. Individen ska stöttas tillbaka till arbetsmarknaden, inte kastas ut ur trygghetssystemen.
I grunden handlar detta om människosyn. Ska regeringen hålla fast vid sin omänskliga syn på att sjuka ska disciplineras tillbaka till arbetsmarknaden eller ska man i linje med fackföreningsrörelsen och forskningen inse att sjukskrivningar främst beror på bristande arbetsmiljöarbete och otillräcklig rehabilitering. Människor blir inte friska av att bli fattiga. Försämringarna av sjukförsäkringen har urgröpt tilltron till välfärdsstatens förmåga att stötta och rehabilitera individer som drabbas av ohälsoproblem. Det är det yttersta misslyckandet för en högerpolitik som nått vägs ände.