Tony Blairs terminalvård
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Blair kunde förstås inte säga att han uppskattade Thatchers politik. Men som ledare för det förnyade labourpartiet gick det an för honom, ja tjänade hans intressen inför väljarna, att hylla hennes målmedvetenhet och uthållighet även när det blåste motvind.
Underförstått - även han, Blair, skulle vara en sådan stark ledare. Och han har visat thatcherskt mod i kritiska ögonblick.
Men nu gör britterna nu en annan jämförelse mellan de två. Den är att Blair precis som Thatcher inte tycks kunna eller vilja fatta att han gjort bort sig.
Blair skulle ha gjort sig själv och framför allt sitt parti en tjänst genom att redan tidigare ha avgått, i stället för att, som det sett ut, av makthunger gång på gång skjuta upp överlämnandet av ledarskapet till Gordon Brown, finansministern.
Thatcher vägrade inse att hennes förslag om en kommunalskatt lika för alla gjort henne så impopulär att hennes parti kunde räkna med valnederlag. Parlamentsgruppen revolterade och tvingade henne att avgå, 1990. Med ny ledning vann partiet ytterligare ett val, 1992.
För Thatcher var det ändå ett nederlag med äran i behåll. Det är värre för Blair. För första gången i mannaminne utreder den brittiska polisen anklagelser om politisk korruption. Britterna tvekar inte om att brott begåtts: att labourregeringen velat belöna stora privata bidragsgivare genom att ge dem plats i överhuset och andra utmärkelser.
Enligt en lag från 1925 är det förbjudet att köpa eller sälja platser i överhuset. Straffet är fängelse.
I förra veckan grep polisen Michael Levy - en person med lordtitel.
Han är inte bara Blairs främsta bidraginsamlare. De är gamla vänner. De har spelat tennis ihop. Levy har haft uppdrag för Blair i Mellanöstern. Det går alltså inte att hävda att Blair inget visste om Levys förmåga att locka stora summor pengar ur mycket rika personer. Levy är till yttermera visso revisor till yrket.
Levy har låtit förstå att han inte tänker låta sig bli syndabock. Han läcker att det inte var hans förslag att förra valrörelsen skulle bekostas med hjälp av "lån" på motsvarande inemot 200 miljoner kronor. Det skulle ha varit Blair själv som bestämde att man skulle samla in pengar på det här sättet.
Affären blev känd redan i våras. Labours försvarslinje var då att även konservativa partiet sysslat med det här när man hade makten, och varit värre. De konservativas kritik har heller inte varit stark.
Men efter snorkiga svar av regeringens företrädare i underhuset vände sig en ledamot av det skotska nationalistpartiet till polisen. Följden är att Blairs Nya Labour, alltid anklagat för att ha kontrollmani, tappar kontroll över utvecklingen.
Även om ingen skulle hamna i fängelse duger det inte att Blair och dennes anhängare försvarar sig med att andra gör samma sak. Det var ju Blair som lovade britterna "vitare än vitt", efter att John Majors konservativa regering haft lite för många skandaler.
Det har varit åtskilliga skandaler i kretsen kring Blair, men då har det gällt privat vinning. Nu smutsas Blair och hela partiet.
Frågan är vilka slutsatser han drar. Det troliga är väl att han härdar ut i hopp om att kunna avgå med flaggan i topp. Men dröjer han kan labour anse sig tvunget att kasta ut honom. Så som de konservativa gjorde med Thatcher. (SNB)