Det är fångutväxlingstider i Mellanöstern. Gilad Shalit, som kidnappades av palestinska terrorister den 25 juni 2006, ser nu ut att äntligen få komma hem. I utbyte kommer Israel att släppa över 1000 palestinska fångar, varav minst 300 är dömda till livstidsstraff för terroristbrott. Statistik gör gällande att en majoritet av dem kommer att ha återgått till terrorverksamhet innan höstens första regn faller i Gaza. Hundratals israeliska civila kan alltså kyligt räkna med att dödas eller lemlästas av just dessa terrorister inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är, för att citera Sveriges utrikesminister Carl Bildt, "en mycket betydelsefull förändring."
Sist det skedde en fångutväxling i Mellanöstern var sommaren 2008, då den libanesiska terroristorganisationen Hizballa återbördade kvarlevorna efter de israeliska soldaterna Ehud Goldwasser och Eldad Regev som de hade dödat två år tidigare. I utbyte återlämnade Israel kvarlevorna efter 199 libanesiska och palestinska terrorister, samt fem livstidsdömda fångar, däribland Samir Kuntar. Kuntar hade 29 år tidigare, på uppdrag av PLF (palestinska frihetsfronten), skjutit ihjäl den israeliske medborgaren Danny Haran inför ögonen på Einat, Harans fyraåriga dotter, innan han krossade Einats huvud mot en sten.
Denne barnamördare, som aldrig uttryckte ånger för sitt brott, fick en hjältes mottagande när han anlände till Beirut. Representanter för varenda politisk fraktion och religiös sekt i Libanon omfamnade honom och kallade honom för en nationell hjälte. Det utlystes helgdag i hela landet och tiotusentals människor firade på gatorna. Feststämningen var så proverbialt total att barnen i Gaza delade ut godis på gator och torg: Judarna hade fått på nosen.
En normalt funtad människa äcklas naturligtvis av detta. Kontrasten mellan en inför mellanösternkonflikten ofta tvehågsen omvärd och de libanesiska och palestinska samhällena kunde inte bli skarpare. Det torde ju vara en sak att stödja palestiniernas sak, och en helt annan att omfamna ett kallblodigt monster. Eller som en amerikansk ledarskribent uttryckte saken: "Alla krig är omänskliga, men alla soldater förlorar för den sakens skull inte sin mänsklighet." Samir Kuntar hade dock ovedersägligen gjort det, men det förhindrade inte att man gick man ur huse i Beirut och Gaza för att fira när han släpptes fri. Själva den palestinska saken lyste därmed i all sin spektrala degradering.
Bland palestinier på Västbanken och i Gaza har man nu likaledes börjat fira inför den stundande fångutväxlingen. Bland de massmördare som kommer att få hjältars mottagande märks bland andra Ahlam Tamimi, dömd för 15 mord efter att ha skjutsat självmordsbombaren Izz al-Din Shuheil al-Masri till centrala Jerusalem där han sprängde sig själv och 15 israeler till döds på en pizzeria, däribland 11 barn.
Vi har också Wafa al-Bis från Gaza, som gömde en bomb i sina underkläder i hopp om att spränga sig själv och så många judar som möjligt i bitar på det israeliska sjukhus där hon mottog gratis sjukvård.
I den svenska nyhetsrapporteringen heter det naturligtvis bara att det rör sig om "palestinska fångar".
Det gör det liksom lättare att sympatisera med deras sak om man undviker att berätta varför de hamnade i finkan eller hur dessa fångar ställer sig till triviala moraliska frågor som (för att nu bara ta ett slumpmässigt exempel) om det är rätt eller fel att krossa ett barns huvud mot en sten.