Tro eller livsstil?
Är människor som anser sig vara religiösa verkligen troende, eller är det en livsstilsmarkering? Magnus Nilsson ifrågasätter religion och tro.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag svarade att det är betydligt bättre än att vara företrädd av pastor Phelps, påven, Helge Fossmo, Usama Bin Laden, Tom Cruise eller någon annan av otaliga mer eller mindre tvivelaktiga religiösa personer.
Det lilla förbehållet ”påstår sig” är motiverat av att min vän - i likhet med nästan alla religiösa personer jag känner - inte verkar vara särskilt religiösa när det kommer till kritan. Tillfrågade om de verkligen tror på att gud hör bön och ingriper i våra liv genom att sätta naturlagarna ur spel blir de misstänkt svävande på målet. De kan dessutom sällan redogöra för varför de är ateister när det gäller Amon Ra, Baal, Tor, Oden och de cirka 40 000 trädgudar som lär finnas bara på Nya Guinea, men inte när det gäller just Jahve (kristendomen är som bekant en judisk sekt).
Dessutom tar de kristna jag känner tydligt avstånd från kreationismen. Frågan är varför? På vilket sätt är kreationismen mer orimlig än någon annan religiös föreställning? Svaret är naturligtvis att kreationismen inte är konstigare än någon annan idé om att gud skapade universum genom en viljeakt. Men den uppfattas av någon anledning som mer socialt stigmatiserande.
De flesta förefaller helt enkelt inte vara religiösa på allvare. Religionen är mest en sorts livstilsmarkering. Ungefär som att äga Harley Davidsson eller spela golf.
Många kristna argumenterar dock för religionen i mer allmänna termer. De menar att religionen är nödvändig för att människan skall vara moralisk. Ställda inför det faktum att religion är och har varit en av de vanligaste anledningarna och/eller ursäkterna för krig och övergrepp brukar de dra till med att Stalin och Hitler var ateister. Men här har de fel till minst 50 procent.
Stalin var tvivelsutan ateist. Han hade hoppat av sina präststudier.
Men Hitler var av allt att döma katolik. Hans religiösa föreställningar och drivkrafter framgår tydligt i Mein Kampf. Han hyllades också av katolska kyrkan i Tyskland som regelbundet firade hans födelsedag. Påven Pius XI var misstänksam mot Hitler, men i februari 1939 efterträddes han av Pius XII som var öppet entusiastisk över Hitler och nazismen.
Slutsatsen är inte nödvändigtvis att religionen är en orsak till ondska och krig, men det finns definitivt ingen grund för påståendet att religionen har en förädlande inverkan på människan.
John Gray är en av de absolut stolligaste nu levande filosoferna och således uppskattad av så kallade konservativa. Han påstår att ateismen är en sorts religion. I knappologisk nit delar han in ateister i olika typer. Detta är en inte alldeles ovanlig uppfattning bland religiösa tänkare men naturligtvis helt felaktigt. Medan religiösa kan delas in i olika religioner - det är ju en av deras egna huvudsysslor – existerar bara ett sätt att inte tro på gud.
Det är som med kakburken. De som tror att den innehåller kakor kan diskutera vilken sort och exakt hur många. Men de som tror att burken är tom kan inte ha olika uppfattningar på vilket sätt den är tom. Den kan bara vara tom på ett sätt.
Föreställning om att man skulle kunna vara ateist på olika sätt beror på antagandet att olika religiösa bakgrunder eller olika filosofiska system på något sätt färgar av sig på ateismen. Men detta är orimligt. Det är därför det inte finns några ateistkrig men tjogvis med religionskrig. Förvisso kan ateister ha konflikter med varandra - men inte om ateism.