Tysklands katastrofala nyval

Västervik2005-11-04 00:25
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, i maj bestämde sig för nyval, kunde han knappast förutspå händelseutvecklingen. Då var han och hans socialdemokratiska parti, SPD, stukat efter att ha förlorat delstatsvalet i Nordrhein-Westfalen. De politiska motgångarna fick honom att satsa allt på ett kort: Nyval, som antingen skulle ge Schröder politiskt mandat att genomföra besparingar i de offentliga utgifterna, eller ge den kristdemokratiska oppositionen ansvaret för landets styre. Det blev ingetdera.
Nyvalet den 18 september ledde till ett politiskt dött lopp där ingen sida fick egen majoritet. Kristdemokraterna i CDU/CSU fick tillsammans med liberalerna mindre än 50 procent, och SPD ville inte stödja sig på exkommunisterna. Det bisarra valet i Dresden som genomfördes två veckor efter ordinarie val, på grund av dödsfall, gav en fingervisning om att väljarna föredrog en kristdemokratisk regering.
Samtal i olika politiska konstellationer vidtog och till slut resulterade dessa i en stor koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Schröder lämnar och Angela Merkel tar över. SPD:s partiledare, Franz Müntefering, skulle bli vicekansler bakom CDU:s Angela Merkel.
De planerna kvarstår, även om Müntefering hastigt lämnade partiledarskapet i slutet av oktober efter att ha förlorat en intern utnämningsstrid. Samtidigt passade CSU:s ledare, Edmund Stoiber, på att hoppa av regeringen, innan han ens tillträtt som näringsminister. Den officiella orsaken sägs vara just Münteferings förmodade avhopp, men relationen mellan Merkel och Stoiber är inte, och har aldrig varit, den bästa.

Visst fanns tvivel på den blocköverskridande koalitionens politiska styrka, men få bedömare trodde att intern partisplittring skulle orsaka regeringskris redan innan regeringen bildats.
Münteferings avgång som partiledare skapade oro inom CDU, som inte längre kan veta vad förhandlingsresultaten är värda. Den 14-16 november håller SPD sina partidagar, men fram till dess är det mer eller mindre organiserat kaos som gäller inom tysk politik.
Matthias Platzeck, ministerpresident i Brandenburg, blir ny partiledare i SPD, vilket gör att de två största partierna leds av östtyskar. Men eftersom personfrågorna är långt ifrån lösta, kvarstår alla frågetecken om vilken politik den nya regeringen kan tänkas vilja driva.
Till råga på allt fortsätter Gerhard Schröder som kansler, eftersom någon efterträdare formellt inte har utsetts. Schröder representerade Tyskland på EU-toppmötet i Hampton Court, där han pinsamt nog anklagade Storbritannien och värden för mötet, Tony Blair, för att inte vara en del av den europeiska sociala modellen.
Uttalandet väckte kritik på hemmaplan. En avgående kansler borde hålla sig för god för att göra kontroversiella uttalanden i känsliga frågor.

Den tyska socialstaten är i behov av rejäl renovering. Så långt är de båda stora partierna överens. Men både CDU/CSU och SPD har varit med och bidragit till bygget i stor utsträckning. Inget parti har därför någon enkel uppgift när reformer ska föreslås. Det är inte bara särintressen som kan känna sig hotade, utan även föregångarnas uppnådda resultat som måste överges.
Därför måste båda partier också uppnå enighet internt för att några reformer ska bli av, något som redan visat sig vara svårt.
Tyskland är och förblir Europas största nationella ekonomi. EU:s bristande ekonomiska resultat är i stort sett liktydiga med Tysklands problem. Osäkerheten kring den politiska situationen i Tyskland och den höga arbetslösheten är besvärande. Men det är ingen katastrof att landet i praktiken befunnit sig utan regering i närmare två månader.(SNB)
Utrikeskrönika
 
Läs mer om