DEBATT: Tysklands uppgift att ro hem nytt EU-fördrag

Margot Wallström, EU:s PR-kvinna, var i somras med om att utlysa en tävling om bästa logon för firandet av 50-årsdagen av Romfördragets undertecknande i mars 1957. Hon är alltså ett bevis på att det alltjämt finns de som ser olika jippon som ett meningsfullt bidrag till bygget av ett fredligt och välmående Europa. Som om detta skulle behöva någon reklam. Är någon emot?
Nej, inte direkt.
Men byggjobbarna är ju uppenbart av olika mening om hur man praktiskt ska gå tillväga. Ett exempel är Tyskland, som den 1 januari tog över ordförandeskapet i EU från Finland.
Regeringschefen Angela Merkel anser, exempelvis, och i alla fall hittills, liksom sina kristdemokrater, att medlemskap i EU för Turkiet vore fel. Medan hennes utrikesminister, socialdemokraten Hans-Walter Steinmeier, utan att trumpeta om det, rimligen har samma åsikt som när han var nära rådgivare åt den förre regeringschefen, socialdemokraten Gerhard Schröder, att Turkiet platsar i EU - någon gång.

Tyskland är en av Europasamarbetets pionjärer. Senast var man ordförande 1999. Lilla Finland har skött sig med den äran, men det är naturligt om förväntningarna på vad som ska åstadkommas ställs högre på Tyskland, folkrikast med sina 80 miljoner invånare och i sig faktiskt en världsmakt. Även under åren av dålig tillväxt och hög arbetslöshet har Tyskland brukat toppa som exportör.
På Berlin-regeringen dagordning står att avsluta den "tankepaus" EU tog efter nejen till EU-fördraget i Frankrike och Holland försommaren 2005. En klar majoritet av EU:s medlemsländer, 27 stycken efter Rumäniens och Bulgariens inträde vid nyår, har sagt ja. Tyskland satsar på att EU-toppmötet 25 mars skall inleda arbetet på ett något ändrat fördrag.
Tyskland ställs omgående inför en svår utmaning i "Västra Balkan", tidigare Jugoslavien plus Albanien. Å ena sidan knyts länderna här allt närmare EU med olika avtal. Å andra sidan finns en farlig konflikt, Serbien-Kosovo. EU och USA hoppas att valet i Serbien om några veckor ger underlag för en regering i Belgrad som vågar överge sin tes att Kosovo formellt är en del av Serbien.

I Norden och för de länder öster om Tyskland som kom med i EU år 2004 torde Merkel-Steinmeiers sätt att hantera Ryssland bli bland det viktigaste i ordförandeskapet. Den tyska regeringen av kristdemokrater och socialdemokrater är i princip positiv till den gasledning som skall dras på Östersjöns botten direkt mellan Ryssland och Tyskland.
Ledningen är en logisk fortsättning på en mångårig politik att praktiskt knyta Sovjetunionen/Ryssland samman med övriga Europa. Men allmänna meningen är att Gerhard Schröder gick för långt när han 2005 kallade Vladimir Putin för "tvättäkta demokrat" och sedan, när han förlorat valet, tackade ja till en toppost i gaskonsortiet.
Utrikesminister Steinmeier har sedan tidigare goda kontakter med Kreml. Vid sitt besök före jul träffade han Putin i två timmar, därav en halvtimme på tu man hand. Senare träffade han företrädare för den trakasserade oppositionen, däribland schackmästaren Garri Kasparov.

Angela Merkel har lång erfarenhet av att leva i en kommunistdiktatur, på lite andra villkor än Vladimir Putin, officer i säkerhetstjänsten, stationerad bland annat i Merkels forna hemland DDR. Även Merkel står för en traditionellt tysk "Ostpolitik" att, hövligt och uthålligt, verka för en god relation Kreml-väst, också genom att förändra Kremls syn på hur makt bör utövas. Men hon markerar liksom kollegerna i EU obehag över vad som händer i Ryssland. Som ordförande kommer Tyskland sannolikt att försöka tänka och tala positivt om relationen med Kreml, för att det bedöms vara långsiktigt bäst. Men ingen företrädare för regeringen kommer att kalla Putin "tvättäkta demokrat". (SNB)

Debatt: Tysklands uppgift att ro hem nytt EU-fördrag