Integrationsminister Erik Ullenhag hävdar i en debattartikel i Västerviks-Tidningen den 10 januari att behovet av invandring till Sverige är stort på grund av en åldrande befolkning. Allt färre skall försörja allt fler, skriver Ullenhag.
Det är häpnadsväckande att Ullenhag kan skriva en hel debattartikel om behovet av invandring, utan att med ett ord nämna dagens massarbetslöshet.
Enligt SCB motsvarade det så kallade outnyttjade arbetskraftsutbudet, det vill säga arbetslösa, undersysselsatta och latent arbetssökande, i november 2010 18,9 miljoner timmar per vecka. Det motsvarar 473 000 heltidsarbeten med 40 timmars arbetsvecka. Sedan början av 1990-talet har den öppna arbetslösheten pendlat mellan 5 och 10 procent, medan den verkliga arbetslösheten ofta varit avsevärt högre. Det är nivåer som Sverige varit främmande för under större delen av sin historia. Den värsta följden av detta är den extremt höga ungdomsarbetslösheten, som riskerar att ödelägga stora delar av en generation.
Det är i dagens Sverige (sedan 2008) upp till arbetsgivaren att själv avgöra om han vill anställa en person som inte bor i Sverige, även en person utanför EU. Asylsökande skall nu få arbeta från första dagen, innan deras ansökan ens prövats. Svenskar diskrimineras genom införandet av så kallade instegsjobb, där staten betalar 75 procent av lönekostnaden om arbetsgivaren anställer en nyanländ.
Det är mot bakgrund av detta förunderligt hur man kan hävda att det är invandringen som behöver öka ännu mer.
Bakom Ullenhags floskler om "mångfald", "integration" och "tolerans" döljer sig dock betydligt krassare motiv: Snarare är det viktigt för regeringen att arbetslösheten hålls på en fortsatt så pass hög nivå att lönerna hålls nere. Det är i första hand i det ljuset vi skall se regeringens ideliga tal om behovet av ökad invandring.
Det är därför betecknande att ett av de få konkreta exempel Erik Ullenhag tar upp, vid närmare granskning, talar rakt emot hans egen argumentation: Invandringen av några hundra kvalificerade vallonsmeder på 1600-talet samt arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget. Dessa migrationer skedde dock då förhållandena var raka motsatsen mot i dag: Stor efterfrågan på bruks- respektive industriarbetare men relativ brist på folk: Sveriges förvandling till stormakt och åtföljande behov av expertkunskaper under första hälften av 1600-talet respektive efterkrigstidens sönderbombade Europa, då Sveriges industrier gick för högvarv av efterfrågan på industrivaror. Det är därför malplacerat att jämföra detta med dagens situation, med massarbetslöshet och hård konkurrensutsättning från låglöneländer.
Ullenhags få goda exempel är därför i själva verket inte exempel på den politik han själv förespråkar, utan på den politik vi sverigedemokrater förespråkar: Det vill säga en arbetsmarknadspolitik där samhället sätter ramarna och tar ansvar för att arbetskraftsinvandring, när den behövs, används som ett positivt komplement och inte som slagträ för att öka klyftorna i samhället.