Jag kollade på SVT och Agenda förra söndagen. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt var med i programmet för att samtala om ett av vår tids största samhällsproblem, ungdomsarbetslösheten. Var det någon mer än jag som slogs av statsministens passiva inställning och ovilja att diskutera faktiska lösningar. Det som i stället pågår är att en allt massivare samling av arbetsgivare och borgerliga tyckare med Centerns Annie Lööf i spetsen kräver en förändring av Lagen om anställningsskydd (LAS) och lägre lägstalöner i kollektivavtalen. Enligt egna utsagor så vill de med detta förbättra företagsklimatet och ge ungdomarna en större chans att komma ur arbetslösheten.
Under det fjärde kvartalet 2011 var närmare 130 000 ungdomar i åldern 15-24 år arbetslösa. En tredjedel av dagens unga som har jobb fastnar i tillfälliga jobb eller anställningar på deltid. Värt att peka på är också att de för det mesta redan i dag arbetar för kollektivavtalets lägsta löner. Dessa unga, friska medborgare hamnar ofta oförskyllt i ett utanförskap där de får en svagare ställning på arbetsmarknaden. De kan inte försörja sig själva. De får heller inte tillträde till det svenska socialförsäkringssystemet där bland annat A-kassan och sjukförsäkringen ingår. Den här problematiken gör också att det nästan är omöjligt för dessa ungdomar att på egen hand kunna skaffa sig en bostad. Varför ska då de som redan idag har lägre löner och ett svagt anställningsskydd få ännu lägre löner och svagare skydd?
Att ungdomar hamnar utanför arbetsmarknaden beror knappast vare sig på ingångslönerna i kollektivavtalen eller på LAS. I stället så handlar det om att regeringens politik för arbetsmarknad och utbildning är usel! Vi måste ha en mycket aktivare arbetsmarknads- och utbildningspolitik för unga! Ungdomar måste känna att de har en framtid! Är det då inte i stället dags att ta Sveriges största samhällsproblem, ungdomsarbetslösheten på allvar? Nuvarande regering med nuvarande arbetslinje gör det inte!