Frågor om ungas utsatthet kopplat till etableringssvårigheterna på arbetsmarknaden står högt på den politiska agendan. Samtidigt finns det röster som av olika skäl pekar på att statistiken kring ungas utanförskap och etableringssvårigheter är svårtolkad och att ungas situation är påtagligt bättre än vad olyckskorparna hävdar. Föga förvånande tycks också politiker och partsföreträdare anpassa sin syn på statistiken utifrån den position och det intresse de är satta att försvara.
En ögonblicksbild indikerar att drygt var fjärde ungdom (15-24 år) var arbetslös år 2011 - en alarmerande siffra. Av de 616 000 som fanns i arbetskraften var 460 000 sysselsatta och 156 000 arbetslösa. Men detta faktum måste ställas i relation till att antalet utanför arbetskraften var 631 000, det vill säga fler än de i arbetskraften. Med det måttet halverades arbetslösheten plötsligt. Om man därtill fokuserar på arbetslösa som inte är heltidsstuderande blir arbetslösheten ännu lägre. Å andra sidan fångas vissa ungdomar inte upp av statistiken. Därmed underskattas problemen. Statistiken innehåller ett antal felkällor och mäts på olika sätt beroende på vilken grupp som är intressant - ett lysande tillfälle att snickra ihop sin egen version beroende på vilket budskap man vill få fram.
Kan man ändå, med bättre grund än så, hävda att ungdomars utanförskap och etableringssvårigheter är riktigt alarmerande? Ja, om man väljer andra sätt att jämföra. Låt oss börja med att blicka bakåt och få ett historiskt perspektiv på ungas etablering. Ett sätt att mäta etableringen på arbetsmarknaden är att se när en årskull (75 procent) finns i sysselsättning. Med det måttet har etableringsåldern stigit dramatiskt i Sverige, från 21 år 1990 till hela 28 år 2010. Delar av den ökningen beror på att svenska ungdomar studerar längre än tidigare, men det beror också på att själva övergången från skola till arbete har blivit längre och mer komplex under senare decennier.
Ett annat sätt att mäta ungdomars etableringssvårigheter är att jämföra arbetslösheten över tid, alltså de som är arbetslösa enligt SCBs definition. Med det måttet har arbetslösheten stigit för varje betydande konjunkturnedgång och toppar på en ny högre nivå i den påföljande högkonjunkturen. På det sättet har ungdomsarbetslösheten stigit från omkring tre till omkring 25 procent sedan 1970-talet - även om en statistikrevision 2005 grumlar helhetsbilden.
Om vi blickar bortom Sverige finns det några intressanta iakttagelser att göra. Sverige tillhör den grupp länder inom EU som har högst ungdomsarbetslöshet jämsides med några krisdrabbade sydeuropeiska och östeuropeiska länder. Upp till grekiska nivåer på nära 50 procent i arbetslöshet är det långt, men det är ju en föga tröst. Även när det gäller den relativa arbetslösheten, det vill säga unga jämfört med arbetskraften i stort, verkar Sverige klara sig dåligt jämfört med andra EU-länder. Och vad värre är: trenden går i fel riktning för Sveriges del.