I Västervik är det inte lätt att vara ung. Nästan 30 procent av alla unga i åldern 18-24 år är arbetslösa här. Det är 10 procentenheter högre ungdomsarbetslöshet än i resten av Sverige. Detta innebär alltså att mer än var fjärde ung människa i Västervik går utan jobb.
Efter gymnasiet har man alltså att välja mellan att flytta eller gå till jobbcoach, arbetsförmedlingen och socialen.
I skolan blir det allt fler och fler som inte klarar sig. Skolmaten är dålig, klassrummen kalla, utlovade kurser dras in, antalet lärare minskar och extra stöd dras in för de som behöver det. Kunskapsnivåerna bland eleverna sjunker, fler är inte behöriga till gymnasiet och fler kan inte studera vidare efter gymnasiet. Faktum är att endast 22 procent av eleverna på de teoretiska programmen söker vidare till högskola eller universitet. Då skall man veta att själva syftet med de teoretiska programmen är att man skall läsa vidare, men endast var femte elev gör det.
Det behöver inte se ut så här. Politikerna pratar alltid om hur viktigt det är att lösa ungdomens problem. Ändå blir det bara sämre och sämre. Varför?
Det enklaste svaret på detta är att vi unga accepterar vår situation. Vi accepterar att politikerna använder vår skola som spargris och hela tiden tar bort resurser som borde användas till lärare, läromedel och skolmat. Vi accepterar att politikerna skär ner i kommunens övriga verksamheter och på så vis ökar arbetslösheten. Detta är det avgörande felet.
Frågan som alla unga bör ställa sig är: När det är dags att säga ifrån?