DEBATT: Utveckling av den humana försvarspolitiken

På grundval av försvarsutredningsbeslut och pågående finanskris kan Sverige behöva implementera ett bredare förhållningssätt till försvars- och säkerhetspolitiska frågor, såväl nationellt och internationellt. Det som nu händer är att den nuvarande regeringen överväger att frysa försvarsanslagen till cirka 40 miljarder kronor per år under de närmaste fem åren. Enligt ÖB, Håkan Syrén, innebär de kommande begränsningarna en nedskärning av kommande utbildningskontingenter från 20 000 per år till 12 500 per år. Totalförsvarets forskningsinstitut anser att det inte är tillräckligt för ett land i Sveriges storlek. Samtidigt finns det krav från regeringen på insatsorganisationen ändå skall kunna sättas in snabbare och vara mer lättrörlig över ytan. I ett internationellt perspektiv medför Sveriges försvarspolitiska linje ett trovärdighetsproblem.Det är inte i dag fastlagt hur en svensk hotbild kan se ut, varken på kort och lång sikt. Det borde slås fast att den tidigare alliansfriheten inte längre är en del i den svenska neutralitetspolitiken. Att Sverige inte längre är alliansfritt var en av punkterna i ÖB:s framträdande på konferensen Folk och Försvar, FoF, som nyligen hölls i Sälen. I och med att Sverige är med i EU så är landet på så sätt försäkrade hjälp av EU:s militära försvarsapparat. Ett framtida starkt försvar inom hela EU bör leda fram till ett fungerande internationellt operativt agerande i tänkbara konfliktområden över tid, med en kombination av skyddsstyrkor och humant bistånd enligt principen 50/50. Det är nu hög tid att tänka konstruktivt och samordna militära operationer med humanitärt bistånd. Samordningen bör vara en ledstjärna för de 27 staterna inom EU. Frågor som verkligen bör ställas är dels om Sverige har råd med ett traditionellt försvar, dels huruvida begrepp som alliansfrihet och neutralitet skall bibehållas? Om det senare inte är en väl dold och maskerad bluff för det svenska folket i allmänhet och omvärlden i synnerhet. Tidigare har genomarbetade hotbilder och händelser i Sveriges närområde fått styra beredskapsnivån. I avsaknad av direkta hot borde försvarsmakten i huvudsak inrikta beredskapen och försvarsförmågan mot ett steg för steg förfarande där försvaret har möjlighet att bibehålla en könsneutral värnplikt med inbyggda begränsningar till tid och rum. Däremot bör försvaret fortsättningsvis prioritera rörlighet kombinerat med små och medelstora förband. Erfarenheterna med Nordic Battlegroup, NGB, och de uteblivna insatserna i Nordafrika lär ha kostat skattebetalarna åtskilliga miljoner kronor, vilket bör ligga som grund för undvikande av felplanering i framtiden. Militärt tränade förband bör i ökad utsträckning kunna ställas till samhällets förfogande vid exempelvis terroristattacker, där samhällsviktiga funktioner hotas.Krigshändelser runt om i världen bör fortlöpande studeras och analyseras över tiden för att kunna vara till gagn vid internationella insatser. Konflikten mellan Georgien och Sydossetien, som tidigt utvecklade sig till en militärkonfrontation mellan Georgien och Ryssland, bör noga studeras inte minst med beaktande av bakomliggande orsaker. Oljan och transitering av naturgas kan mycket väl vara orsaker till framtida konflikter. Även andra allmänmänskliga orsaker bör studeras för att tillskapa såväl civila som militära beredskapsincitament. I takt med att mänskliga rättigheter och internationell lag åsidosätts har det blivit ännu angelägnare med ett internationellt agerande i samverkan med FN enligt principen hälften skyddsstyrkor och hälften humant bistånd främst i form av skydd, sjukvård, livsmedel och rent vatten. Det är i utbombade städer, sönderslagen infrastruktur, skadade människor som förödelsen och hopplösheten breder ut sig. Det är här den internationella terrorismen får sin grogrund och kan med lätthet övertala såväl unga som gamla människor till framtida terrorhandlingar. Det är därför som den samlade insatsen borde vara uppbyggd kring både ett militärt stöd och humanitärt bistånd.

Debatt: Utveckling av den humana försvarspolitiken