Vad är egentligen rättvisa?
Chokladrutor. Det kan vara viktigt för barn att chokladen delas rättvist. Foto: Jurek Holzer/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Det är orättvist!
Ve och fasa, något av syskonen hade fått en halv centimeter mer röd saft i sitt glas! Gråt och tandagnisslan följde. Undergången var nära. Vettskrämda flög fåglarna från körsbärsträden och katten smög sig försiktigt bort mot ladugården från den annars så fridsamma bersån.
Pappas kusiner på Gotland fick varje sommar besök av den bullriga familjen från fastlandet. Inpackade i en ljusblå Opel Kadett C från 1973 med en egenhändigt hopsnickrad takbox som mest påminde om en likkista anlände vi sommar efter sommar. Lika säkert som amen i kyrkan. Jag tror att nöjet var mest på vår sida. Millimeterrättvisa rådde mellan oss syskon. Med en linjal mätte vi noggrant såväl saft som chokladrutor och skosnören.
Det här med rättvisa tål att filosofera lite över. När jag växte upp var rättvisa att få exakt lika mycket av allt som syskonen fick. På millimetern. Alltid. Denna doktrin verkar alltjämt vara den gällande i socialdemokratins värld.
I partiledardebatten i juni försökte Mona Sahlin på traditionellt socialdemokratiskt vis ta monopol på ordet rättvisa. Bara en sann socialdemokrat vet vad rättvisa är.
Låt oss ta sjukvården och skolan som exempel. Stopplagen som symbolfråga ger viss förklaring av socialdemokratisk rättvisa. Stopp för mångfald och valfrihet. Stopp för att någon skall utsättas för risken att bli medicinskt behandlad av olika vårdgivare.
Den förra regeringen tog också bort speciallärarna och ersatte dem med specialpedagogerna. Men deras inriktning innebär att de arbetar med de vuxna i skolan. Ett av motiven var att alla elever skulle involveras i skolarbetet och i klasserna. Inte särbehandlas eller till exempel behöva tillbringa tid i ett annat klassrum.
Problemet är bara att en speciallärares arbete är centralt för att hjälpa de barn som har inlärningsproblem, inte minst barn med ADHD, Damp och andra diagnoser. Jag menar att det i själva verket blir orättvist att som i detta fall inte se till att möta de olika behoven.
Samma märkliga rättvisefilosofi visade sig i socialdemokraternas motstånd mot de så kallade profilklasserna för några år sedan. Matte-NO-klasser, bildklasser eller idrottsklasser. Skolorna skulle inte få erbjuda olika inriktningar. Det kunde ju bli orättvist gentemot andra elever.
Rättvisa enligt socialistiskt manér går före möjligheten att få utveckla en talang alltså.
Är sann rättvisa verkligen att alla ha exakt lika mycket? Att alla ska behandlas exakt likadant? Vi människor har ju många olika behov. Kroppen kräver sitt - mat, vila och värme. Själens behov är förstås mer komplicerade. Att finna sanning, uppleva gemenskap och få möjligheten att uttrycka sin personlighet. För att vi ska må bra behöver alla dessa behov tillgodoses.
Det är att sätta människovärdet och de etiska värdena i centrum på allvar. För en politiker borde detta vara utgångspunkten.
Att sätta den enskilda människans behov främst och låta henne utveckla sin potential och fatta upplysta egna beslut. Men den sortens frihet över sitt eget liv var människor aldrig betrodda med under det socialdemokratiska styret eftersom vänsterpolitikernas ideologiska arvegods stod över allt annat.
Rättvisa, jämlikhet och solidaritet är värden som socialdemokratin inte har ensamrätt på, vad än Mona Sahlin hävdar.