Vad är Svensson och Ohlsson ute efter?
Sida. Biståndssumman viktigare än resultatet? Foto. Hasse Holmberg/Pressens Bild
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Drygt tre veckor före valet brer de ut sig på Dagens Nyheters debattsida där de gör ett generalangrepp på moderaternas biståndspolitik.
Artikeln föranleder en och annan fundering kring vilken agenda Svensson och Ohlsson egentligen har. Har de inte fått veta förrän nu att moderaterna inte stöder enprocentsmålet?
Kanske är artikeln ett medvetet försök att misstänkliggöra det största av de framtida koalitionspartierna för att skaffa de egna partierna ett bättre förhandlingsläge. En rent taktisk manöver alltså. I så fall är utspelet i någon mening förståeligt, om än besynnerligt och förmodligen helt meningslöst.
Det kan också vara så att Ohlsson och Svensson tycker att det är viktigare att ägna valrörelsen åt att baktala moderaterna än att arbeta för att Sverige ska få en borgerlig regering 2006.
Det är nämligen så väldigt svårt att tro att de just nu har kommit på att det råder oenighet mellan allianspartierna om vissa delar av biståndspolitiken. Så har det varit länge, och av goda skäl. Enprocentsmålet - en procent av BNP ska gå till biståndsändamål - innebär i praktiken att ändamålet och resultatet spelar mindre roll. Det viktiga är att komma upp i "rätt" totalsumma. Och den politiken stöder klokt nog inte moderaterna.
En stor del av de ungefär drygt 21 miljarder som används för biståndsändamål varje år går till utmärkta och vällovliga saker. Men det finns massor av exempel på vanvettiga biståndsprojekt. Ett stort: de 45 miljoner ur biståndsbudgeten som gick till det kultursamarbete mellan Sverige och Sydafrika som avtalades om för ett par år sedan.
Ett (relativt) litet: de 240 000 kronor som Sida 2005 öronmärkte för det så kallade fredsloppet i Göteborg, där en av medarrangörerna var Revolutionär Kommunistisk Ungdom, RKU. Som på sin hemsida bland annat ägnar sig åt att hylla terrorism och antidemokratiska metoder. På vilket sätt bidrar de pengarna till att uppfylla riksdagens övergripande biståndsmål: att hjälpa fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor?
Och så är det biståndsformen budgetstöd. Budgetstödet, som 2005 utgjorde drygt fem procent av Sidas bistånd, innebär att pengar går rakt in i det mottagande landets statsbudget. Sverige betalar för närvarande ut budgetstöd till sju mycket fattiga länder, sex i Afrika och ett i Latinamerika. I samtliga dessa länder är korruptionen ett stort problem. I inget av dessa länder fungerar de demokratiska strukturerna tillfredsställande. I inget av länderna torde regimen bry sig ett dugg om svenska biståndsmål. Är det då lämpligt att stoppa in miljoner rakt in i deras statsbudgetar? Självklart inte!
Fattigdom i tredje världen bekämpas inte genom bistånd till korrupta regimer. Fattigdom bekämpas genom demokrati, frihandel, marknadsekonomi och respekt för mänskliga rättigheter.
Ohlsson och Svensson medger försiktigtvis att allt svenskt bistånd möjligen inte är bra. "Förvisso har enskilda svenska storskaliga biståndssatsningar genom åren varit misslyckade", skriver de. Jo, det kan man lugnt påstå! Men det heliga enprocentsmålet ifrågasätter de inte - tvärtom. Totalsumman är viktigare för Ohlsson och Svensson än hur pengarna används.
Så frågan till Ohlsson och Svensson kvarstår: Varför just nu? Varför inte låta biståndspolitiken bli en förhandlingsfråga för en Alliansregering, precis som exempelvis familjepolitiken kommer att bli? Vad är ni egentligen ute efter?