Vad är vänster i Latinamerika?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Av de tre stora partierna fick högern, det parti som stött nuvarande presidenten Vicente Fox, flest röster. Men det blir lika lite som under den nu snart tilländalupna sexåriga presidentperioden någon klar situation i parlamentet.
Vidare: presidentkandidaterna för det som kallas höger och vänster fick vardera 35-36 procent. Kandidaten för det parti som hade makten från 1920-talet fick drygt 20 procent. Någon parlamentariskt stark president kan det alltså inte bli. Men den som slutligen utses kanske blir stark på det sätt Mexiko behöver: en politiker som talar med mindre ord och åstadkommer mera.
I 80 år styrdes Mexiko av något som motsägelsefullt kallades "institutionella revolutionära partiet". Det började med ambitioner att skapa social rättvisa. I årtionden blev det sedan främst en mekanism för att fördela privilegier, under en radikal, "antiimperialistisk" fernissa. Mot slutet gjorde det hån av trenden att liberalisera: statsstyrda företag privatiserades till fördel för makthavarna och deras kompisar.
Latinamerikas vänster bär på ett tungt arv. Den växte fram under intryck av revolutionen i Mexiko 1910 och i Ryssland 1917. Den fick tidigt udden riktad mot USA. Vänsterns berättigade krav på reformer möttes med våld av makthavarna. Det blev låsningar som plågar världsdelen än i dag. De sociala skillnaderna är hisnande. Staten betraktas som fördelare av privilegier. Den gör, har inte gjort, vad den ska: garantera utbildning, hälsovård, rättsväsen, fungerande infrastruktur.
Latinamerikas vänster har lånat tolkningen av ordet revolution från Sovjetunionen. Revolutionen 1917, egentligen en statskupp, blev en institution.
Så är det sedan snart 50 år på Kuba.
Castro blir 80 år den 13 augusti. Det märks i hans tal numera en oro för hur det ska gå för "revolutionen", när han själv är borta. Kubanska folket är nämligen inte så tillförlitligt revolutionärt som "el líder máximo", högste ledaren, önskar. Det är många som gärna skulle vilja se mer av det välstånd och den frihet Castro förvägrar dem i namn av revolutionens renhet.
De flesta större länder i Latinamerika har nu ledare som i sitt politiska bagage har mycket "vänster". Men "vänster" täcker allt från Castro till tvättäkta, marknadsekonomiskt inriktade demokrater som presidenterna Lula i Brasilien och Bachelet i Chile.
Castro är ett extremt exempel på vad som är "vänster" i Latinamerika. På sin ålders höst känner han sig uppmuntrad av efterföljaren Hugo Chávez i Venezuela, som aldrig missar ett tillfälle att hylla och stödja Castro. Denne kan också glädja sig krafter i Bolivia, Argentina, Peru, Ecuador som förenas av sin motvilja mot liberalism i allmänhet och USA i synnerhet.
Mexikanerna har nu objektivt röstat emot Vicente Fox som sedan år 2000 försökt förvandla Mexikos självbild, så att man skulle kunna sluta citera presidenten /diktatorn Porfirio Diaz, störtad 1911.
Han sa om sitt land sa "Arma Mexiko, så långt från Gud, så nära USA".
Sista ledet tycks vara något som förenar ett stort antal latinamerikaner och deras ledare. De har vant sig vid att se USA som ett problem, ett hot - inte som ett land med en stor marknad att sälja till, ett land att hämta inspiration ifrån - så att man slipper flytta dit för att undkomma misär och förtryck hemma. (SNB)