DEBATT: Vad vi kan göra för Srebrenica

Jag har varit där, i Srebrenica.
Jag har sett alla de tusentals gröna provisoriska gravstenar som var och en talar om att här under ligger en av de män som mördades av serbiska soldater.
Jag har sett platsen dit kvinnorna fick gå när de skilts från sina män och där de hämtades med bussar.
Jag har träffat kvinnor som överlevt och vars mesta tid går åt till att tala om nästa begravning.
Jag kommer ändå inte att helt, om ens i närheten, kunna förstå den förtvivlan människor känner och som de kände då för tio år sedan när staden Srebrenica i Bosnien intogs av serbiska styrkor i juli 1995. 8 000 män fördes bort och mördades. De trauman och de minnen de människor, som överlevt, bär med sig är ofattbara och de kommer aldrig att glömma. Men vi andra får inte heller glömma. Det får inte hända igen.

När världen senare mindes massakern hade kvarlevorna av ytterligare omkring 600 offer förts till minnes- och gravplats i närheten av den plats där holländska FN-soldater befann sig med uppdrag att skydda befolkningen i Srebrenica. Männen har återfunnits i skogarna kring Srebrenica.
De kvinnor från Srebrenica som jag träffade i våras när jag var i Bosnien och som bor i hus uppförda av holländska staten byggt nära Tuzla har alla någon manlig släkting som ska begravas.
Bosnien är nu delat i två delar, en muslimsk och kroatisk del och en serbisk. Srebrenica ligger i den serbiska delen. Före kriget var huvuddelen av befolkningen i Srebrenica muslimsk, men numera är den övervägande delen av befolkningen serber.

Arbetslösheten är mycket stor i Srebrenica liksom i övriga Bosnien. Många omkringliggande byar är helt utplånade och marken är minerad, vilket innebär att många människor inte kan återvända utan är hänvisade till att bo någon annan stans i Bosnien, som internflykting. Även de som har hus eller rester av hus kvar är rädda för att återvända. Det förekommer trakasserier och ibland händer också allvarliga incidenter. Återvändande flyktingar har mördats. Det har också hänt att minor placerats i trädgårdar.
Enligt borgmästaren i Srebrenica händer många trakasserier i skolan mellan barn. Det är illavarslande. När föräldrar överför sitt eget hat och egen oförsonlighet till sina barn riskerar motsättningarna att leva kvar i många generationer.

Till detta långtifrån lugna område avvisar Sverige flyktingar som varit med om det fruktansvärda folkmordet. Människor som bär på svåra trauman och som förlorat flera anhöriga eller själva blivit våldtagna och förnedrade. Det kallar inte jag en human och medmänsklig flyktingpolitik.
Min guide när jag var i Srebrenica, Enid, har själv svåra minnen både psykiska och fysiska i form av granatsplitter i benet. Trots detta och trots att han hade arbete fick han inte stanna i Sverige utan tvingades återvända till sysslolöshet i hemlandet utan hjälp att bearbeta sina trauman. Till sin hemstad kan han inte återvända. Hans hus är raserat och ligger på minerat område. Hans pappa har inte återfunnits och dennes hus är fullklottrat med serbiska slagord och hot.
Bosnien är ett land som behöver omvärldens stöd på många sätt. Ett sådant stöd, bland många andra, kan vara att låta de människor som varit utsatta för svårt traumatiserande upplevelser, få stanna i Sverige. (SNB)

Debatt: Vad vi kan göra för Srebrenica