Vad vill Mona Sahlin?
Mona Sahlin. Nu är det officiellt: hon blir socialdemokraternas nästa ledare. Foto: Sören Andersson / SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Valberedningen har nu frågat Mona Sahlin om hon vill ställa upp, och hon har tackat ja. Vid en presskonferens på torsdagseftermiddagen blev det hela offentligt.
Enligt Aftonbladet känner hon "panik och stolthet" och det kan man ju begripa.
Självklart handlar mycket av skriverierna nu om hennes gamla försyndelser, om kreditkortsmissbruket, Tobleroneköpen, de obetalda dagisräkningarna och allt det andra. 1995 var ju Mona Sahlin den självklara kronprinsessan när Ingvar Carlsson avgick som partiledare, men hennes kaotiska privatekonomi satte stopp för partiledarambitionerna den gången.
Nu frågar sig många om det verkligen är nödvändigt att dra upp allt det där gamla igen, är det inte glömt och förlåtet?
Jo, det borde det vara. Sahlin har uppenbarligen fått ordning på sina affärer, inte en obetald p-bot så långt ögat når och exemplarisk disciplin när det gäller räkningar och hanteringen av det Eurocard hon hade som statsråd. Vilket visar att hon faktiskt lärt sig läxan, något som förtjänar respekt.
Men Sahlin är en kontroversiell person i socialdemokratin och hennes många fiender använder de metoder och argument som finns till hands, även sådana som rör saker som hände för mer än tio år sedan. Sådan är politiken - minnet är långt och oförrätter glöms aldrig helt.
Kanske är det också så att media skriver och rapporterar om Sahlins gamla affärer eftersom det inte finns så mycket annan att kommentera än så länge.
I Mona Sahlin får socialdemokraterna en ledare med många års politisk erfarenhet. Hon har suttit i riksdagen i sammanlagt 18 år, varit statsråd i 10 år och befunnit sig i den innersta socialdemokratiska kretsen under nästan hela sitt politiska liv. Hon är "bra på att prata så att folk förstår", en allt viktigare egenskap i dagens informationstäta samhälle.
Frågan är vad hon vill. Att hon har erfarenhet och kunskap nog att klara uppgiften finns det ingen anledning att tvivla på. Men det räcker inte.
Som vi konstaterade i onsdagens ledare har Sahlin varit knäpptyst om vad hon vill göra som partiledare. Säkert en smart taktik - den som profilerar sig för tydligt riskerar att försvinna ur spelet rätt fort. Sahlins taktiska tystnad måste dock brytas snart, i synnerhet med tanke på hur stor oenigheten om henne faktiskt är inom socialdemokraterna. Det är inte bara vi utomstående som vill veta vad hon står för och vad hon vill.
Det enda vi hittills fått veta - om än ryktesvägen - om Sahlins planer för partiledarskapet är att hon sägs vilja ha kvar Marita Ulvskog som partisekreterare. Det är oroande. Dels på grund av Ulvskogs politiska profil - hon är en hårdför vänstersosse med en tydligt EU-kritisk inställning. Men framför allt eftersom Ulvskog bär en stor del av skulden för socialdemokraternas rekordförlust i valet. Hur går det med förnyelsen om Ulvskog får vara kvar? Och fram för allt: varför ska en partiledare som inte är någons förstahandskandidat behålla en partisekreterare som är grundligt impopulär i organisationen?
Det faktum att val av partisekreterare inte står på agendan för extrakongressen kan inte vara skälet - formella problem av det slaget går alltid att lösa. Så varför Ulvskog?
Sahlins uppdrag är att föra socialdemokraterna till valseger 2010. Inget vi hittills fått veta tyder på att hennes förutsättningar att göra det är särskilt goda. Alliansen kan nog andas ut ett tag till.