Väl godkänt - med förbehåll
Bra levererat. Men inte tillräckligt för att lägga om färdriktingen för Sverige. Foto: LEIF R JANSSON/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Följaktligen finns det skäl att inte bara stryka medhårs. Den huvudkritik som tidigare kunnat anföras mot Alliansens programförklaringar träffar även den nya regeringen: Regeringen Reinfeldt ändrar inte tillräckligt radikalt själva den politiska färdriktningen. Den är alltför benägen att nöja sig med att revidera den socialdemokratiska välfärdsstaten, snarare än att lägga om kursen för samhällsutvecklingen.
Med detta principiella förbehåll, kan man ändå notera att statsministern presenterade ett uppfriskande dokument. Trots allt kommer det att blåsa nya vindar i Sverige. Åtskilligt gammalt unket kommer att vädras ut, om Reinfeldts löften håller.
Att regeringen, och framför allt moderaterna, tänker sig att uträtta saker råder det inget tvivel om. Med sådana centralt placerade moderater som Anders E Borg som finansminister och Sven-Otto Littorin som arbetsmarknadsminister visar man tydligt att den ekonomiska politiken för att få folk i arbete och därmed säkra regeringens återval är prioriterad.
Likaså kan man förvänta sig kraftfulla reformer inom utbildningsväsendet med radarparet Lars Leijonborg och Jan Björklund vid rodret. Såväl på skol- som universitetsnivå kommer saker och ting att hända - i rätt riktning. Och med tanke på hur illa ställt det blivit efter tolv års socialdemokratiskt styre är det inte en sekund för tidigt.
Ett annat departement att hålla ögonen på är kulturdepartementet. Elaka tungor har påstått att den, milt sagt, överraskande utnämningen av Timbrochefen Cecilia Stegö Chiló vittnar om att kulturfrågorna är nedprioriterade. Knappast. Tidigare har borgerliga regeringar av tradition skänkt posten till folkpartister, och därmed dömt departementet till att fungera som förvaltarbyrå av socialdemokratiska föreställningar. Men framöver kommer vi med stor sannolikhet att få se energiska uppgörelser med många av de vänsterdominerade strukturer som kommit att tas för givna. Det kommer äntligen att röras om i den förstelnade gryta som kallas svenskt kulturliv.
Carl Bildt som utrikesminister var, alla spekulationer till trots, dock den stora nyheten för dagen, och det går att förstå. Men själva det faktum att Bildts entré i utrikesdepartementet färgade nyhetsrapporteringen säger en del om det riskabla med att utnämna honom.
Carl Bildt själv har varit tydlig med att det är en dålig idé att ta in gamla hövdingar som han själv i regeringen och där har han alldeles rätt. Bildt själv har en oerhörd personlig auktoritet, större än någon av de tre mindre allianspartiernas partiledare. Och dessutom ett manér som inte kan göras synonymt med ödmjukhet. Även om utrikesministern själv inte avser det kan hans och statsministerns positioner komma att kollidera.
Fördelen är likväl uppenbar. Ingen kan komma och påstå att regeringen är svag inom utrikes- och säkerhetspolitik. För utrikespolitiken och Sveriges anseende i världen är valet av Carl Bildt en fullträff.
Ingen kan heller komma och påstå att regeringen inte har fokus på den ekonomiska politiken eller att den inte har en målmedveten utbildningspolitik.
Den principiellt grundade kritiken ligger likväl fast. Sedan får man försöka leva med bristande regeringsfokus på skattetrycket, en flummig energipolitik och diskutabla inslag i familjepolitiken.