Våra skattepengar förvaltas illa

Som försvar för våra mycket höga skatter brukar framhållas att vi ju får mycket för pengarna som stat och kommun tvingar oss att avstå från. Är det verkligen sant? Ju mer man studerar den statliga budgeten, desto mer står det klart att skatterna ingalunda används förnuftigt, i vart fall inte om man ser till de uppgifter som staten har tagit på sig att genomföra och som varje enskild medborgare inte kan klara av. Detta skriver G Rune Berggren som är Senior adviser på Den Nya Välfärden

Västervik2008-06-09 00:09
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vad som just i dag lyser mest i ögonen är naturligtvis försvaret. För försvaret betalar vi årligen i runda tal 40 miljarder kronor. För denna ansenliga summa får vi ingenting tillbaka. Enligt samstämmig expertis saknar försvaret förmåga att - just det - försvara landet. Någon värnpliktsarmé existerar inte längre. I stället skall en mindre yrkesarmé sättas upp. Erfarenheten visar att rekryteringen till en yrkesarmé främst attraherar personer som vi inte gärna vill ha i försvaret och som vi inte vill ha som representanter för Sverige utomlands. Exemplen från den amerikanska yrkesarmén i Irak är knappast uppmuntrande. Om de svenska soldaternas uppträdande på Balkan, i Afghanistan, Kongo och Tchad vet vi inte så mycket. Men däremot finns det starka tvivel om deras närvaro på dessa platser över huvud taget har någon betydelse. Men dyrt blir det.För de flesta av oss står det nog klart, att de 40 miljarder som försvaret kostar oss varje år på det hela taget är pengar i sjön. Dessutom medför den abrupta nedläggningen av en rad förband en gigantisk kapitalförstöring. Det är en gåta hur en borgerlig regering kan tillåta inte bara denna penningrullning utan framför allt att Sverige inte längre ens kan försöka att försvara sig.En annan exklusiv uppgift för den offentliga sektorn är sjukvården. Den är långt ifrån, som politikerna lovat, tillgänglig för alla på samma villkor. Den väsentliga orsaken är den regionala uppsplittringen av sjukvården på ett antal landsting. Det liggande förslaget om färre sjukvårdsområden minskar problemen men angriper inte själva roten till det onda. Lösningen är att staten övertar huvudmannaskapet för sjukvården. Därmed öppnas möjligheter att ge medborgarna samma tillgänglighet till vården oberoende av bostadsort. En nationell sjukvård skulle också ge bättre förutsättningar att med utnyttjande av en rationell transportorganisation samla specialistfunktioner på ett färre antal ställen och på så sätt höja kvaliteten hos dessa funktioner. Samtidigt kan den i dag övertunga regionala administrationen bantas eller helst avvecklas, med åtföljande betydande kostnadsbesparingar.Genom politikernas ovillighet eller oförmåga att gripa tag i de för medborgarna fatala problem som den svenska sjukvården brottas med får vi inte heller på detta område en rimlig nytta av de skatter vi betalar. En radikal förändring av sjukvårdens organisation skulle sannolikt ge oss en bättre sjukvård redan med de belopp som i dag sätts av för denna sektor.Till naturliga uppgifter för den offentliga sektorn hör också skolan. Här har olika "profeter" under flera decennier tillåtits att härja fritt, med ständiga omorganisationer och ändrade mål som följd. Som kronan på detta fuskbygge kom så kommunaliseringen av skolan i början av 1990-talet, en förändring som visat sig vara en viktig anledning till skolans kris. Inte heller på skolans område får vi rimlig valuta för skattepengarna. Förhoppningen är nu att de båda politiska blocken skall kunna enas om en skolorganisation som kan bli bestående för en längre tid. Ett första steg bör vara att återföra skolan till statligt huvudmannaskap.Det är värt att notera, att här redovisade tillkortakommanden för den offentliga sektorn, och framför allt för staten, gäller de uppgifter som utgör grundstenar för statens existens. Mer brutalt kan detta uttryckas som att staten missköter sina primära uppgifter, som vi i första hand betalar skatter för, och i stället låter skatteinkomsterna regna över dem som förmodas bidra med flest röster i nästa val. Det förefaller som om detta är den gemensamma nämnaren för alla partier, oberoende av vilket block de tillhör. Är det månne ett liknande resonemang som har styrt utvecklingen av den statliga televisionen? Bortsett från den naiva och smått löjliga reklamen för "fri television" måste jag för min del konstatera, att programmen har blivit allt sämre och koncentreras på dels usla och enfaldiga serier, dels olika framför allt från USA kopierade tävlingsprogram av ringa värde. Licenspengarna förefaller bortkastade. Gubbkvirr, kan tyckas. Men det är faktiskt inte en uppfattning som jag är ensam om.
Debatt
G Rune Berggren är Senior adviser på Den Nya Välfärden och f.d. generaldirektör för Riksrevisionsverket.
Läs mer om