Nyheten om att regeringen tänker minska anslagen till bevarandet av landets kyrkor kom som ett mörkt moln med vårbudgeten för att skymma årets ljusa försommarhimmel. Redan nästa år får landets församlingar minskade anslag för antikvarisk vård och så småningom minskas anslagen ytterligare. Eftersom kyrkorna är en av våra främsta kulturskatter och ett av våra mest levande kulturarv förvånar regeringens beslut.
Svenska kyrkor är våra äldsta byggnader – de har funnits i Sverige i tusen år – och de utgör ett levande kulturarv som inte bara besöks till andakt, utan framförallt även i konst- och kulturhistoriskt syfte. Vi måste förstå att uppskatta värdet av dessa levande kulturskatter, för att låta dem bestå och för att låta kommande generationer få ta del av den närhet till historien som vi får vara en del av och lära ifrån. Kyrkorna är inte bara intressanta exteriört som arkitekturhistoriska referenser. De rymmer även klenoder av stort historiskt värde liksom freskmålningar, fönsterglas, textilier, med mera, i en samlad och ursprunglig kontext. De lär oss svensk historia på ett unikt sätt utan motsvarighet – om kungar och drottningar, om krig och rikedom eller brist därpå.
Att låta kyrkan bära sina egna kostnader för antikvarisk vård kommer inte att falla väl ut. Minskade intäkter till följd av sekularisering och till följd av landsbygdens avfolkning, gör att flera församlingar runtom i landet redan har en mycket ansträngd ekonomi. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med resurser för vård och bevarande i den utsträckning som skulle behövas.
Allt fler kyrkor är idag stängda för besökare, med öppettider bara någon timme, någon dag i veckan – som exempel kan nämnas de gotländska stenkyrkorna som utgör en av öns främsta sevärdheter och som attraherar många tillresta turister. För bara något decennium sedan var öppettiderna generösa, man kunde under utflykt runt på ön bese flera av dem men idag är så inte fallet. Med denna markering om minskat anslag till antikvariskt underhåll visar regeringen på ett effektivt sätt hur kyrkobyggnaderna inte längre är en prioriterad del av svensk kultur och historia vilket kommer att leda till att de ur tillgänglighetssynpunkt blir allt mer fjärmade.
Istället borde regeringen inse värdet i att tillgängliggöra detta unika arv – både för oss själva men framförallt även för kommande generationer. Skulle anslagen minska kommer allt fler kyrkor hamna i förfall och prislappen på att en dag – i framtiden – ta hand om dem kommer att bli så oändligt mycket större. Låt oss istället med stolthet vårda vår historia så att inte bara vi utan även våra barnbarn och våra barnbarns barn kan få ta del av detta kulturarv. Kortsiktiga beslut är lätta att fatta, men lönar sig sällan. Därför får vi hoppas att regeringen tänker om.