Varför försvann Sovjetunionen?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En elev: "Amerika är ett fruktansvärt kapitalistland. Arbetarna exploateras av utsugarklassen, det finns ingen offentlig sjukvård, många barn svälter och man tar inte hand om sina äldre."
"Helt riktigt. Och vad är Sovjetunionens mål?"
"Vårt mål är att komma ikapp Amerika."
Att Sovjetunionen moraliskt men även materiellt var bättre än allt i den "imperialistiska" delen av världen var den av överheten dekreterade sanningen. Bland undersåtarna fanns en annan syn på saken, men man teg tills skräcken började släppa efter Stalins död 1953. Den nye ledaren Nikita Chrusjtjov (avsatt 1964) speglade bristerna i försörjningen när han 1957 lovade att sovjetmedborgarna ett par år senare skulle kunna äta lika mycket kött, mjölk och smör som människorna i väst. I augusti 1961 satte han upp målet att den sovjetiska samlade ekonomin till 1970 skulle hinna ikapp och gå om den amerikanska.
Målen nåddes inte då och kommer aldrig att uppnås. Sovjetunionen upplöstes ju 1991.
Varför? Två aktuella skrifter tar upp frågan.
I "Varför föll Sovjetunionen" (SNS förlag), konstaterar Gudrun Persson, doktor i historia, att knappast någon förutsåg Sovjetunionens upplösning, även om många i efterhand kommit med anspråk på att ha gjort det.
Det fanns ingen enda allt annat överskuggande orsak. Upplösningen följde inte på en revolution, statskupp, militärkupp eller förlust i ett stort krig. Den berodde på en mängd faktorer, som gjorde att hela statsbildningen rasade samman och att det gick så fort.
Väsentligt var att ekonomins organisation var så intimt kopplad till det politiska systemet att det inte gick att reformera det ena utan kollaps för det andra.
Några år i slutet av 50-talet såg tillväxten hyfsad ut. Det var då Chrusjtjov kunde lova runt om framtiden. Därefter blev planekonomins problem uppenbara. Chrusjtjov, Brezjnev-Kosygin och sist Gorbatjov försökte reformera. Högt oljepris på 70-talet gav en respit, men Gorbatjovs makttillträde 1985 sammanföll i tiden med prisras. Sovjets elit förgjorde sig sedan i ett inre ställningskrig.
Centralmakten miste sin legitimitet i ett land organiserat som en förbundsstat. I decennier var den formella decentraliseringen en chimär eftersom kommunistpartiet bestämde och kunde undertrycka etniska motsättningar. Men när kommunisternas ledande roll avskaffades skyndade gamla etablerade makthavare att sadla om till nationell identitet för att skydda sina intressen. Bara i Baltikum hade man en historia och en kultur som tryggade att det blev en övergång till demokrati.
Ryssarna gjorde inget egentligt motstånd mot utvecklingen. De hade tröttnat på rollen som "storasyster" åt andra sovjetfolk.
80-talets ryska opinionsbildare förknippade Sovjet med ödeläggelse av miljön och det ryska kulturarvet.
Dessutom fanns en stark längtan efter att slippa ett liv i lögn. En gammal anekdot är att Izvestija (Nyheterna), den sovjetiska regeringens tidning, inte innehöll några nyheter och Pravda (Sanningen), kommunistpartiets tidning, ingen sanning.
Den inledande anekdoten om kapplöpningen med USA återfinns i "Sovjetunionens roliga historia" (Ersatz förlag).
Här har David Cesarini och Claes Ericson samlat material som visar ett sätt sovjetmedborgarna (efter Stalin) hade att hantera sin absurda tillvaro. Författarna beskriver också sakligt den verklighet som var anekdoternas upphov.
Bokens titel är väl en medveten självmotsägelse. Men sockret, skämtet, gör att medicinen lättare går ned.
I Ryssland finns nu på sina håll en nostalgi kring Sovjet. Och det finns överallt drömmar om totalitära paradis.
Upplysning, både på skämt och allvar, om den sovjetiska tillvaron kan förhoppningsvis bidra till att bota sådana åkommor. (SNB)
Utrikes
Bo Ture Larsson