Varför krångla till det?
Vilket krångel. En vanlig svensk morot omgärdas av 29 regelverk och 50 informationskrav. Foto:Jurek Holzer/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varje år ändras, eller tillkommer, 21 föreskrifter som lantbrukaren måste känna till. På länsstyrelser, myndigheter och kommuner sitter dessutom befattningshavare som har i uppgift att tolka de över 400 regelverk som bönderna lever under. Att reglerna tolkas lika är långt från självklart. Bedömningarna kan skilja från kommun till kommun.
Den som trodde att det var enkelt att vara lantbrukare har ännu en gång blivit motbevisad.
I LRF-rapporten "Varför krångla till det?" finns en överblick av den snårskog av regelverk, krav och administration som omgärdar det svenska lantbruket. Men det finns även konkreta förslag till Sveriges nästkommande regering, såsom att exempelvis minska administrationskostnaderna med 40 procent till 2010.
En av punkterna lyder: "gör krångliga regler enkla, och gör dem relevanta". Häri ligger ett av de främsta problem som lantbruket ställs inför: det sunda förnuftet har ställts åt sidan till förmån för onödigt regelverk som mer är till för byråkrater på myndigheter än för att djur och natur ska fungera. Kort sagt, de regler som inte uppnår önskad effekt, eller hämmar företagarens vilja att utveckla sitt företag, bör helt tas bort.
Enligt Nutek beräknas kostnaden för administrationen av alla regelverken i jord- och skogsbrukslagstiftningen uppgå till 1 miljard kronor om året. Utöver detta tillkommer kostnader för de lagar som alla företag har att följa. Slutsumman för de gröna näringarnas regelbörda uppskattas till runt 4 miljarder kronor. Pengar som skulle göra betydligt större nytta om de fick användas till investeringar, nya jobb och tillväxt.
Det säger sig självt att många företag, visioner och arbetstillfällen går förlorade. Kanske är det inte så konstigt att den svenska fläskfilén fått ge plats åt den danska, och att den svenska mjölken fått lämna utrymme åt den tyska?
Enligt ny statistik från Jordbruksverket är årets spannmåls- och potatisareal den minsta på 150 år. Orsaken är att bönderna, för att få lönsamhet i sin produktion, har anpassat sig efter EU:s jordbruksstöd, snarare än konsumenternas efterfrågan.
Inget konstigt med det, lantbruket är inte en välgörenhetssyssla, det krävs ekonomisk vinning för att kunna överleva även i denna näring. Men nog är det märkligt att det svenska lantbruket med sin förmåga att leverera kvalitet inte har getts förutsättningar att klara sig, utan bidrag och stöd?
Den socialdemokratiska lantbrukspolitiken har bevisligen misslyckats i år efter år. Om vi i Sverige verkligen vill ha kvar de gröna näringarna är det hög tid att börja lyssna till det sunda förnuftet, och inte till miljöpartiet. Att införa fler regler, myndigheter och blanketter är inte lösningen.
Hoppet ställs nu i stället till den fyra partierna i den borgerliga Alliansen. Där finns viljan att förenkla för lantbruket.