DEBATT: Varför svärmar vänstern för Castro?

Fidel Castro, Kubas diktator som fyller 80 om några veckor, har tillfälligt lämnat över makten till sin bror Raúl, som är försvarsminister. "El Comandante" är nämligen sjuk och måste opereras. Det var det beskedet som det kubanska folket fick i måndags kväll, då Castros sekreterare läste upp ett brev från Ledaren i kubansk TV.
Inte sedan Castro tog makten för 47 år sedan har något sådant hänt - diktatorn har aldrig tidigare släppt ett uns av sin makt.
Det dröjde inte länge förrän spekulationerna kom i gång. Castros sjukdom aktualiserar nämligen åter frågan om vad som händer på Kuba när han är borta.

Castro själv har genom åren varit ytterst förtegen om hur han ser på framtiden. Möjligen bryr han sig inte - "efter mig syndafloden" - möjligen utgår han från att kommunistpartiet (som naturligtvis är det enda tillåtna partiet) kommer att konsolidera sin ställning och styra landet som något slags kollektiv. Raúl Castro har fällt yttranden som tyder på det senare.
Men det är svårt att se hur det kommunistiska partiet på Kuba, som så starkt centrerats kring en person - eller snarare en klan, Kuba är något slags familjeföretag för familjen Castro - ska kunna behålla sin ställning när centralfiguren försvinner.
Förhoppningen är att den kubanska demokratirörelsen kommer att kunna enas och ta vara på möjligheten, Nu är den splittrad och hotad, ständigt förföljd och trakasserad av Castros säkerhetsstyrkor.

I det arbetet behöver den kubanska demokratiska oppositionen allt stöd den kan få, något som torde vara uppenbart för alla.
Desto märkligare är det svärmeri för Kuba som den svenska vänstern under lång tid ägnat sig åt. Många blundar fortfarande för våldet och förtrycket på Kuba. För dem är Castro den revolutionäre hjälten som på grund av hot utifrån (läs USA) tvingas ta till metoder som ibland kanske är en smula osmakliga. Men det är alltså inte hans fel. På Kuba lever den socialistiska revolutionen, där har kommunismen lyckats, alla är lyckliga och stöder Ledaren alldeles frivilligt och demokrati i vår dekadenta västerländska mening behövs inte eftersom Castro ordnar allt till det bästa. De som påstår något annat är köpta av den amerikanska underättelsetjänsten.

På så sätt har vänstern definierat bort en obehaglig del av verkligheten, och kan obekymrat fortsätta vallfärderna till Havanna och studiebesöken på de kubanska mönsterjordbruken.
Ett exempel är Svensk-kubanska föreningen, där många svenska vänsterpolitiker, intellektuella och kulturpersonligheter varit aktiva genom åren. Svensk-kubanska föreningen påstår att det inte förekommer något förtryck på Kuba. Inte heller fängslas någon utan rättegång. Den opposition man talar om är inte äkta utan "konstgjord", skapad av USA, och de "oppositionella" ägnar sig åt landsförräderi. Därför är det fullkomligt i sin ordning att den kubanska ledningen fängslar så många oppositionella som möjligt.
Vad som händer när Fidel Castro försvinner vet ingen. Men en sak är emellertid klar. Så länge han är kvar vid makten kommer inga demokratiseringsprojekt att lyckas. När han är borta öppnas en liten glugg av hopp för demokrati och mänskliga rättigheter även på Kuba. Man kan bara hoppas att kubanerna när det verkligen gäller får den hjälp de behöver för att ta vara på den.

Debatt: Varför svärmar vänstern för Castro?