DEBATT: Världen väntar inte

Från slutet av 2006 till mitten av 2009 bedrevs ett av de mest ambitiösa och omfattande utredningsprojekt som vi haft i Sverige under senare decennier. Under dåvarande högskole- och forskningsministern Lars Leijonborgs ledning och med professor Pontus Braunerhjelm bedrevs Globaliseringsrådets arbete. Utöver Leijonborg ingick fyra statsråd i rådet. En lång rad rapporter togs fram, kansliet redovisade i en skrift sina sammanfattande slutsatser och rådet själv presenterade en sammanfattande slutrapport med över 40 reformförslag. På vilket sätt kan man spåra resultaten av all denna kreativa tankemöda i gårdagens budgetproposition? Jag tror tyvärr man måste vara en mycket duktig detektiv för att hitta några sådana spår. Varför blev det så? Det är faktiskt svårt att ha ett bra svar på den frågan. Att Sverige behöver gripa sig an globaliseringens utmaningar är inte konstigare än att Danmarks dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen sammankallade sitt globaliseringsråd några år innan Reinfeldt-regeringen tillsatte sitt. Det danska globaliseringsrådets arbete har spelat och spelar fortfarande en viktig roll i dansk politik. Det var säkert det Alliansen tänkte sig då man i valmanifestet 2006 lät löftet om ett Globaliseringsråd spela en viktig roll - en signal att Alliansen om den vann valet skulle se framåt. Kanske var det den internationella finanskrisen hösten 2008 och dess effekter på världsekonomin 2009 som ledde till att Sveriges ledande politiker inte vågade skrämma upp medborgarna med några reformperspektiv? Redan utan en globaliseringsinriktad skattereform, en svensk huvudkontorsstrategi, en statsledning organiserad för det tjugoförsta århundradet - för att nu peka på några förslag i slutrapporten som också jag som ledamot hade signerat - kanske tillvaron såg tillräckligt bekymmersam ut. Samma bristande benägenhet att på allvar se framåt kännetecknade Alliansens valmanifest i år. Att de rödgrönas valmanifest mera pekade mot att lägga in backväxeln gjorde årets valrörelse till en ganska fantasilös tillställning där man kunde få intryck av att exempelvis beskattningen av pensionärer var landets långsiktiga ödesfråga. Den globala konkurrensen hårdnar. Nya tillväxtländer som Kina, Indien, Brasilien med flera har en snabbt växande roll som exportörer och som motorer i den globala ekonomin. De traditionella industriländerna brottas, precis som finansplanen redovisar, med svaga statsfinanser och en fortsatt svag efterfrågan. För tio år sedan fanns det ett drygt tjugotal företag från de nya tillväxtekonomierna bland världens 500 största. Den siffran har mer än fyrfaldigats och värdet av dessa mer än sjufaldigats. Tillväxtekonomiernas innovationskraft stärks hela tiden. Man satsar stenhårt på forskning och teknikutveckling. Det är bra att Sverige tack vare företagen här i landet och deras medarbetare just nu har en sådan styrka att finansplanen kan peka på en god makroekonomisk stabilitet. Men det är bara en nödvändig, inte en tillräcklig grund för fortsatt högt svenskt välstånd. Det behövs en mera framåtsyftande politik. Vi kan inte tro att vi kan slå oss till ro. Världen väntar inte.

Debatt: Världen väntar inte

Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström kommenterar i debattartikeln gårdagens budgetproposition.