Folke Fagerlund, länsordförande för Jägareförbundet, hävdar i VT (16/11) att rovdjurs- och framför allt vargpolitiken måste vara långsiktig och förutsägbar och ha stöd av en bred majoritet i riksdagen.
Men Fagerlund, det var ju just detta som riksdagsbeslutet från 2001 med stor samstämmighet tog sikte på. Nämligen att samtliga våra rovdjur skulle tillåtas återetableras i sina naturliga utbredningsområden och efterhand uppnå långsiktigt livskraftiga stammar med gynnsam bevarandestatus.
Det var endast ett parti, det rovdjursfientliga Centerpartiet, som hand i hand med Jägareförbundet menade att vargstammen måste begränsas till max 150 individer och fördelade med enstaka revir över hela landet.
Riksdagsbeslutet har mycket riktigt varit framgångsrikt för rovdjuren, men att som Hellsen hävda att rovdjuren inte längre är hotade är magstarkt i överkant. Tjuvjakten på varg är omfattande och motsvarar mer än 50 procent av vargens totala dödlighet. Än värre och i kombination med tjuvjakten är dock vargens genetiska utsatthet, med en genomsnittlig inavelsgrad (släktskapsgrad) som i dag ligger på 0,24.
Denna höga inavelsgrad motsvarar avkomman från ren syskonparning och det är lång väg kvar tills dess att vi uppnått nivån för inavelsgraden som motsvaras av avkomman från ren kusinparning och som ligger på nivån 0,13.
En intressant jämförelse är att inom hundaveln rekommenderas en inavelsgrad som ligger på nivån 0,06-0,08 och det är bara att konstatera att dit har vi enormt långt och mycket bevarandearbete kvar för att uppnå!
Jägareförbundet och dess vapendragare Centerpartiet borde därför avkrävas svar på hur detta skall uppnås med deras intention om max 150 individer utspridda och isolerade över stora delar av landet. Hur har ni tänkt er att det genetiska flödet skall fungera med den strategin, eller är vargbegränsningen viktigare än en frisk vargstam med god genetisk status?