Västervik behöver en Vilgot
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vintern är den tid då åldern och skröpligheten märks mest, i synnerhet för den äldre egnahemsägaren. Värkbrutna lemmar trivs inte med att pulsa i snö, slå iskana på trottoarerna eller spetta upp isvallen framför garageinfarten. Mat måste man ha och någon måste ta sig ut på stan för att handla. Bor man i den förtjusande idyllen Västervik är det så vist ordnat (med något undantag - och även vägen dit kan vara riktigt hal) att de flesta inköpsställena klumpat ihop sig på platser där ytterst få bor, varför bil är näst intill nödvändigt.
Västervik är en småhusstad; större bostadshus finns givetvis men är tack och lov inte dominerande. Befolkningen åldras - kanske sakta men säkert - varför slutsatsen att antalet äldre egnahemsägare tilltar är rimlig. Vad göra? Flytta till lägenhet, gnällpelle, om du inte orkar med huset, kan man säga, men det löser bara några problem. Även äldre som bor i lägenhet behöver då och då hjälp av en Vilgot.
Rotation på bostadsmarknaden vore nog inte helt fel, om det funnes tillräckligt med alternativa bostadsmöjligheter. Det är dock en annan fråga. Som det nu är kan man på skoj föreställa sig vad som skulle hända här i Västervik, om samtliga småhusägare som fyllt 70 år samtidigt bjöd ut sina hus och sökte lägenhet. Kaos är nog inte ens förnamnet.
Äldre medborgare ska, som sagt, bo kvar i sina hem (småhus eller lägenhet) så länge som möjligt - det råder det praktiskt taget politisk enighet om såväl i Västervik som i resten av Sverige. Förmodligen instämmer de flesta berörda. Ju äldre man blir desto mer beroende blir man av sin invanda miljö. Så småningom, kan man hoppas, när man blivit riktigt hjälplös, befinns man värdig att få hemtjänst och sedan är det kanske inte så långt till slutförvaringen. Men är det så vi vill ha det, vi äldre som nog tycker att vi klarar oss ganska bra och kan delta i samhällslivet, fast vi blivit något bräckligare?
Svaret är Vilgot! Vi äldre, som inte är särskilt hjälplösa, behöver ändå viss hjälp till självhjälp för att kunna bo kvar. Inga stora insatser som kostar kommunen stora pengar, men en instans dit vi kan vända oss och för en rimlig penning få hjälp med praktiska problem, som vi kanske klarar men ändå inte borde ge oss på. Byta glödlampa i en högt belägen ytterbelysning eller takarmatur till exempel. Skotta garageinfarten etcetera.
"Pigdebatten," som av märkligt förvridna skäl gjort skattelättnader för hushållsnära tjänster till en nutida svensk omöjlighet, borde vi kunna lämna bakom oss. Vilgot är förmodligen en händig person och borde kunna jämställas med de hantverkare som periodvis varit avdragsgilla. Knappt någon har råd eller lust att besvära en elektriker bara för ett glödlampsbyte. Vilgotarna föreställer jag mig som en liten vaktmästarkår som snabbt kan rycka ut och fixa enklare uppdrag.
Det är ont om jobb som inte kräver specialiserad utbildning, men det finns mycket som kan uträttas med god vilja. Hur Vilgot praktiskt ska organiseras är en fråga för politiskt nytänkande. Det är ju valår nu och något politiskt parti borde förstå att tiderna förändrats, att vuxna barn ofta bor långt bort och inte kan besväras med småsaker som för deras gamla föräldrar kan växa till riktiga problem.
DEBATT
Sven Berlin, Västervik, är publicist och tidigare företagsledare inom media.