Medan ekonomin inom EU-områdets norra del med Tyskland, Holland och Sverige i täten fungerar ganska bra hotar sammanbrott i unionens södra delar med Grekland som skräckexempel. Vad är orsaken till de stora ekonomiska skillnaderna mellan norr och söder och vem eller vilka bär ansvaret för den uppkomna situationen?
Ett huvudkrav för EU-medlemskap har varit en någorlunda väl fungerande demokrati men INTE en väl fungerade ekonomi. Inom Euroområdet dit de krisdrabbade sydeuropeiska staterna hör har man en gemensam räntesats. Om denna ordning ska fungera får inte de ekonomiska förutsättningarna vara så stora som varit och är fallet.
Grekland är ett land med omfattande korruption, en anmärkningsvärd dåligt fungerande skatteindrivning och en av politiska skäl överdimensionerad offentlig sektor där befattningar utdelats som tack för politiska tjänster - ett häpnadsväckande exempel på den ovan nämnda korruptionen. De grekiska ekonomiska skandalerna började redan omedelbart efter militärdiktaturens fall 1974. De båda stora partierna - det socialistiska Pasok och det borgerliga Ny Demokrati - innehade omväxlande regeringsmakten och båda partierna bär ansvaret för Greklands ekonomiska förfall. Den ekonomiska tragedin kan inte ha varit helt okänd för EU-politikerna. Att under dessa omständigheter bevilja Grekland EU-medlemskap och än värre släppa in landet i Eurozonen måste betraktas som politisk inkompetens.
Enligt EU-reglerna får ett lands budgetunderskott inte vara större än tre procent och statsskulden inte överstiga 60 procent av BNP. Greklands snabbt stigande statsskuld beräknas nu uppgå till 200 procent. Många andra EU-länders statsskulder närmar sig eller överstiger 90 procent av BNP. Som jämförelse kan nämnas att vår tidigare socialdemokratiska och nuvarande borgerliga regering under åren sedan slutet av 1990-talet fört en ansvarsfull och ofta kritiserad ekonomisk politik. Sveriges statsskuld utgör idag omkring 35 procent av BNP. År 1995 var den 80 procent och 2009 42,5 procent enligt tillgänglig statistik. I motsats till ovan nämnda länder kan Sverige utan större problem föra en mer expansiv ekonomisk politik om politikerna finner detta lämpligt.
En del av ansvaret för den dåliga budgetdisciplinen faller dock på Tyskland och Frankrike som båda - i mindre omfattning - började bryta mot reglerna och blev dåliga föredömen för de krisande sydeuropeiska länderna.
Bankerna i EU-zonens norra del har ägnat sig åt oansvarig utlåning till de värst utsatta länderna i söder - Grekland, Italien, Spanien och Portugal liksom även Irland i norr - utan att kontrollera möjligheterna att få tillbaka pengarna. Tillfälliga vinstmöjligheter har spelat större roll, Dessa banker kommer nu sannolikt att tvingas avskriva stora delar av lånen och några i värsta fall att gå omkull.
Sammanfattningsvis kan sägas att den europeiska krisen är självförvållad. Både bankerna och politikerna i berörda länder bär en mycket stor del av ansvaret. Den svårsmälta lärdomen måste bli strikta regler som inte utan kännbara ekonomiska sanktioner får överskridas. För att detta skall fungera måste även effektiva kontrollorgan införas.