Vem kan samla Frankrike?
Högerkandidat. Nicolas Sarkozy, inrikesminister, som vill bli president. Foto: Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Abbé Pierre var inget helgon. Han kunde vara kontroversiell. Men omdömena efter hans död var massivt positiva. Frankrike kunde samlas i sorgen efter en människa som uppfattades stå för samlande värden. Det blev en paus i den verklighet där splittringen dominerar.
Han var franciskanermunken som blev motståndshjälte under den nazistiska ockupationen och sedan politiker i några år. Från 1949 ägnade han sig åt att bistå utsatta människor. I mätningar var han i många år den person fransmännen sade sig beundra mest.
I Frankrike och i omvärlden förknippades abbé Pierre och hans Emmaus-rörelse med stöd till de hemlösa - "sans-abris", de utan tak över huvudet. I nyhetsflödets ebb och flod har denna vinter de hemlösas situation åter uppmärksammats mera i fransk debatt. Det var ingen tillfällighet att Nicolas Sarkozy, inrikesministern som 14 januari utsågs till den nuvarande politiska majoritetens presidentkandidat, sade att den skall inte ägna sig åt politik som inte tror att politik kan förhindra att människor dör på trottoaren.
"Samling" är ett omhuldat begrepp i fransk politik, till vänster och till höger. Men den lever i obekväm samexistens med en benägenhet för konfrontation som, det visar historien, riskerar att överskrida gränsen till kaos. Revolutionära kravaller 1968, förortsungdomars kravaller 2005 och massdemonstrationer som satt den politiska majoritetens beslut ur spel är exempel i modern tid.
Frankrike ser sig som en frihetens och mångfaldens fyrbåk. Samtidigt finns både till vänster och höger känslan av att det är väldigt fint om alla tågar fram under samma fana. Trots att man vet att det inte fungerar så.
Segolene Royal, vänsteroppositionens huvudkandidat i presidentvalet, illustrerar denna spänning på ett synnerligen personligt sätt. Hon är sambo, sedan 26 år, med Francois Hollande, socialistpartiets ledare. Paret har fyra barn. Båda var aktuella som socialisternas presidentkandidat. Hon drog längsta strået. Hon satsar på sin persons trovärdighet och undviker klara besked, för att behålla handlingsfriheten gentemot fienderna inom och utom partiet. Men sambon har på sin post tvingats vara tydligare. Nu gottar sig massmedierna och motståndarna åt tecken på att sambon och partiet inte går i takt med Royal.
Kanske är detta orsaken, kanske kan en majoritet ännu inte tänka sig en kvinna som president i Elyséepalatset - hur som helst leder Sarkozy för närvarande.
Men också Sarkozys givna politiska bas är splittrad. Den franska högerns ledare har en tradition av att sticka kniven i ryggen på varandra. Både Jacques Chirac, president sedan 1995, och premiärminister Dominique de Villepin, låter nu som om de inte skulle bli särskilt upprörda om Sarkozy förlorade mot Royal. De ogillar Sarkozys person. De visar det genom att skjuta pilar mot hans politik, stilen och innehållet.
Hittills verkar detta ha varit till Sarkozys fördel i opinionen. Trots en lång tid i toppen framstår han som något nytt. (SNB)