I VT 14/4 skriver Sture Åström att Miljöpartiet missuppfattar IPCC. Ett ganska märkligt påstående. Det är faktiskt så att vi håller med IPCC, men eftersom IPCC är en stor organisation jämfört med MP kan vi kosta på oss att vara något mera radikala. Vi skulle gärna se att försiktighetsprincipen fick större plats. Åströms förmodan att jag skulle bli upprörd över att en lobbygrupp framför kritik mot ”hypotesen” tar jag med största ro.
Han kallar klimathotet för ”hypotes”, därmed antydande att det inte skulle vara ett reellt hot, närmast ett påfund av – ja av vilka?
De som hittar på något är snarast de mycket starka ekonomiska krafter som ser sin gynnade position hotad om bindande krav skulle ställas på att tillväxt och resursslöseriet med ändliga resurser skulle hejdas. I samma båt sitter även ledande politiker som för att bli omvalda är tvungna att lova mera i plånboken. Omsorg om den egna maktpositionen tillåts alltså styra.
I samma nr av VT fanns en rapport från IPCC där de menar att klimathotet – ingen hypotes alltså – kan avvärjas med mycket måttlig påverkan på världsekonomin, och det som kan oroa mig är att ekonomiska hänsyn alltid får väga tyngst.