Vem skall nu rädda folkpartiet?
Obevekligt. När väl locket var av och det första av folkpartiets länsförbund öppet sagt att de ville byta ut Lars Leijonborg som partiledare - ja, då var det bara en tidsfråga innan Leijonborg själv skulle erkänna sig besegrad.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sista spiken i Lars Leijonborgs partiledarkista var att partidistriktet i Stockholm, landets största, på måndagsmorgonen meddelade att man vill ha en ny partiledare. Men i praktiken var Leijonborgs öde avgjort långt tidigare. En process som den folkpartiet nu går igenom kan bara sluta på ett sätt: med att ledaren offras.
Så vad händer nu då? Jan Björklund är det enda av de fyra folkpartistiska statsråden som konstant lyckas profilera sig och nå ut, han är välkänd och etablerad, i de frågor som han gjort till sina har han kraftfullt stöd bland väljarna. Men Björklund är inte okontroversiell internt. Många folkpartister ogillar honom av ideologiska skäl. De anser att han står för långt till höger och att han drar partiet med sig bort från dess socialliberala rötter.
Mot honom verkar också starka krafter som till varje pris vill ha en kvinna. Den kandidat som då ligger bäst till är EU-ministern Cecilia Malmström. Hon har visserligen redan tidigare sagt nej, men det är ju en fin tradition i partiledarsammanhang att inte verka ett dugg angelägen.
Jan Björklund är kanske det bästa alternativet om folkpartiet ska ha en möjlighet att komma igen till nästa val. Men frågan är om Björklund är det bästa valet också ur ett Alliansperspektiv. Han har redan tydligt visat att han inte ämnar gå i några ledband. Jan Björklund driver Björklundsliberalism snarare än den politik Alliansen kommit överens om, och hans regeringskolleger får inte sällan del ta del av hans utspel via Dagens Nyheters debattsida. Sådant gör att skolministerns pressklippshögar växer lavinartat, men det främjar knappast samarbetsandan.
Har verkligen Björklund den ödmjukhet som kommer att krävas av folkpartiledaren? Tveksamt. Men hans politiska insats i regeringen blir inte sakligt sämre för det, snarare är den föredömlig borgerlig politik.
Folkpartiet har goda skäl att sno sig på att enas. En partiledarstrid mellan två - eller flera - kandidater är det minsta folkpartiet behöver just nu, och i det långa loppet skulle en sådan slagväxling skada hela Alliansen.