Vem skriver folkpartihistoria?
Klassisk. Leijonborgs linje är den klassiska.Foto: Leif R Jansson/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men hörs gör de. Många liberala ledarsidor kokar av ilska över valförlusten, och riktar den mot ledningen. Krokodiltårar fälls över den socialliberalism som försummats och vars frånvaro underförstås ha del i nederlaget.
Två personer är i fokus: Lars Leijonborg som skylls för allt möjligt i sammanhanget, och Birgitta Ohlsson, den politiska korrekthetens frontfigur, som knappt lämnat tevekamerorna under en enda dag för att förklara att partiet slog in på fel väg när man valde den ordning och reda-linje man torgfört sedan 2002.
Ohlsson uttrycker vad hela den socialliberala falangen i partiet tycks vilja hävda: att man av valresultatet skall dra slutsatsen att det är dags att lämna fokus på sådant som brottbekämpning och disciplin i skolorna.
Låt oss rekapitulera: Under valrörelsen 2002 var partiet nära och stundtals under fyraprocentspärren. Det var uppenbart att något måste göras för att rädda skutan från att gå under. Då kastade man fram förslaget om språktest och hamnade genast i strålkastarljuset. Därefter lade man successivt fram en rad förslag som handlade om ordning i skolan och krav på socialbidragstagare, och för varje nytt utspel steg partiets opinionssiffror. Och valet blev som bekant en stor succé.
Kravliberalismen var född, trots att det egentligen handlade om att återupprätta en medborgaridé som kommit i skymundan i det moderna välfärdssamhället: tanken på en balans mellan samhällets krav på individen och individens krav mot samhället.
Att partiet skulle ha gjort sitt dåliga valresultat på grund av denna sorts klassiska liberalism är uppenbart nonsens. Det skulle alltså ha varit en ren slump att partiet tappade kraftigt från och med dataskandalen brisering, vilket naturligtvis inte är fallet. Den dåvarande partisekreteraren Johan Jakobsson är den som genom sitt agerande under affären är den främst skyldige till opinionsraset. Och javisst, han är också en av arkitekterna bakom den "hårda" politiska linjen partiet har fört, vilket många skadeglatt har konstaterat. Men att det skulle finnas en relevant koppling däremellan faller på sin egen orimlighet.
Faktum är att man lika gärna kan spekulera i om man inte hade haft ännu bättre opinionssiffror under mandatperioden ifall de nya moderaterna inte hade fötts och attraherat borgerliga väljare från alla partier. Kanske har den förda politiken räddat partiet från att fullständigt utkonkurreras av Reinfeldt och hans nya moderater.
Nu kan folkpartiets inre liv och oväsen i alla händelser tyckas vara en sak för dem. Men riktigt så är det inte. Folkpartiets omdaning från politiskt korrekt socialliberalism till klassisk och verklighetstillvänd liberalism har varit en viktig anledning till att den borgerliga alliansen har kunnat enas inför valet. Skulle Birgitta Ohlsson och hennes falang åter bli tongivande i partiet riskerar det att få återverkningar även på allianssamarbetet. Det är viktigt att historieskrivningen om valet 2006 inte lämnas åt dem.