Allt sedan vi nordbor började befolka Skandinavien, efter det att den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka, har vi strävat i syfte att göra tillvaron drägligare för oss själva.
För lite drygt tusen år sedan utkämpades sannolikt en bitter kamp när vi blev kristnade. Vikingarna och dess arvingar frälstes från ”hedningar”, till goda kristna. De hade farit i Österled sedan generationer tillbaka och skapat handelsleder långt in i nuvarande Ryssland. De skapade en position i öst som en följd av träget arbete, affärssinne och maktbegär.
Under 1640-talet avslutades det 30-åriga kriget i och med Westfaliska freden 1648. 30 år av krig och elände ute i Europa, där en del var av religiös karaktär, förbyttes i fred. Vårt land kom att stå på toppen av sin bana.
Industrialismens framväxt skapade sjudande verksamheter som förädlade malm från våra gruvor. Folk hade det eländigt om man såg det med dagens ögon, de jobbade hårt och skapade mervärden som gjorde att varje generation fick det bättre och bättre.
Allt fler lämnade ett tufft liv på landsbygden och flyttade till "sta´n" eller "Amerikat". Jordbruket moderniserades och våra skogar började växa. Industrierna diversifierades och blev till framgångsrika exportföretag.
I början av förra seklet gjordes många personliga framsteg i och med allmän rösträtt – först för män sedan för kvinnor, rätt att uttrycka sina åsikter, rätt att organisera sig fackligt och bilda politiska partier – det vi i dagligt tal tar för givet och kallar demokrati.
Den gemensamma nämnaren i denna korta historiebeskrivning är att människor före oss drivits av ideologi, visioner och en vilja att gå framåt.
Nu, när vi borde kunna skörda frukterna av våra förfäders trägna arbete känns det som om vi ändrat kurs och börjat bryta ner i stället för att fortsätta samhällsbygget. Vad är det för fel på oss? Har vi förlorat kompassen?
Stora delar av industrin står sig inte i konkurrensen med övriga världen. Vi har blivit sårbara och beroende av det som finns kvar, vilket nedläggelsen i Gamleby är ett exempel på.
Vi lyckas inte längre förmedla kända kunskaper till våra barn, vilket naturligtvis syns i skolan men även en ökad känsla av rotlöshet i samhället.
Det politiska livet har havererat i så måtto att de flesta partier, som tidigare hade visioner, kämpar om väljarnas gunst där det är som enklast, minst farligt, minst provokativt och minst produktivt. I stället för att arbeta hårt och tänka kreativt, fastnar debatterna om kommunen i navelskådande byråkrati som kan röra allt från utrotningshotade fjärilar, källsortering eller kollektivtrafik som inte fungerar.
Missförstå inte, det är givetvis viktiga frågor, men vi människor borde kunna så mycket mer. Vad skulle hända om vi ägnade kommande år åt att tänka lite större? Om kommuninvånarna vågar se en motgång likt färgfabriken som en möjlighet (hur svårt den än kan tyckas) att utveckla nya och lönsamma näringar för Gamleby. Om våra politiker åter vågade lyfta ideologiernas betydelse, för att visa att politik gör verklig skillnad och att var röst därför har betydelse för den vision som ska leda bygden framåt. Då tror jag att Tjust åter kan komma på rätt väg, trots den förlorade kompassen.