Tänk dig att du är en småföretagare, säg en hårfrisörska som har en egen salong. Eller att du jobbar med ett tidspressat jobb, det är klart att du kan vara sjukskriven, men jobbet är inte gjort när du kommer tillbaka. På skrivbordet väntar högar, du måste alltid vara strukturerad för att få ihop tiden.
Eller så är du småbarnsförälder. Du pusslar ihop dagar och kvällar. Om något utöver det vanliga ska hända måste far- och morföräldrar mobiliseras, om dessa bor i närheten vill säga.
Tänk dig sen att du måste göra en planerad operation. En hand, ett öra, eller en fot.
Du får en tid tisdag om två veckor. Toppen, tänker du och planerar in din tid efter detta. Frisören bokar av sina kunder två-tre veckor framåt, med ett rejält intäktsbortfall. Man jobbar undan de högar som går och förbereder alla på att du är borta ett tag.
Och småbarnsföräldern mobiliserar hela sitt nätverk för att få hjälp med barnen den närmaste tiden. Inte lätt att gå och lägga en pigg två-åring med en justerad fot...
Det blir den där tisdagen. Du infinner dig på sjukhuset i god tid, blir omklädd och alla förberedelser görs. Du väntar. Är lite orolig för vad som ligger framför dig, lite nervös. Läser kanske en bok. Gräver dig igenom allsköns skvallertidningar. Du väntar. Dagen går. Klockan blir tre och en arbetsdag har snart passerat. Men fortfarande ingen operation. Sen kommer en sjuksköterska in med det trista beskedet att din operation ställts in, några akuta operationer kom emellan.
Snopet.
Jag har full förståelse för alla inblandade ovan. Jag har självklart också full förståelse för att akuta operationer måste prioriteras. Men vårt ansvar som politiker måste omfatta även de inplanerade patienter vars planer och många gånger ekonomi drabbas när en operation skjuts på okänd framtid. Vi har också ansvar för personalen som sliter för att utföra ett bra jobb, men som tvingas skicka hem en patient utan operation. Vi måste ge dem chansen att lyckas med sitt uppdrag. Vi måste ta ansvar för arbetsgivare som måste anpassa sig efter detta. Och för alla andra inblandade.
Men jag är inte nöjd. Inför landstingsfullmäktige nu på torsdag har jag lämnat in en interpellation om just detta till landstingsmajoriteten. Jag vill veta hur vanligt detta är. Finns statistik? Hur många drabbas varje år? Hur rättar vi till detta?
För det drabbar många av oss och våra nära. Nu får det vara nog! Eller hur?