Verka som diplomat i nordisk miljö
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Först med åren 1986-1990 som pressråd vid vår ambassad i Helsingfors, sedan som ambassadör i Reykjavik åren 2002-2005 och nu sedan den 1 september 2005 som generalkonsul vid Generalkonsulatet i Mariehamn - alltså tre posteringar i nordisk miljö - har jag fått smak för det nordiska samarbetet.
Jag har också haft UD-posteringar i Haag, Tokyo, Aten och Washington. Men ärligt talat har de nordiska posteringarna känts mest meningsfulla och nästan helt befriade från diplomatiskt nonsensprat utan i stället ett arbete inriktat på konkreta frågor.
Jag vill här nämna några områden där jag tror att vi nordiska diplomater vid arbete i varandras länder skulle kunna bli ännu mer effektiva och användbara i det nordiska samarbetet.
Först om kunskapsinhämtande. Det har tagit mig lång tid att förstå hur det nordiska samarbetet i Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet är uppbyggt. Jag tror att mycket kunde vara vunnet på att Nordiska ministerrådet eller annan nordisk institution kunde ge oss nordiska diplomater en bra introduktion om vem som gör vad inom det nordiska samarbetet - kanske vid ett årligt möte eller i skriftlig form.
Sedan om public diplomacy - det vill säga diplomaters och andra företrädares kontaktskapande verksamhet med inte minst representanter för det civila samhället, föreningar och institutioner på gräsrotsnivå. På nordiska ambassader kan det göras mer på detta område. Mycket vore vunnet på att sätta det nordiska arbetet i centrum inte bara under ditt eget lands nordiska ordförandeskap.
Några exempel: Under Reykjavikåren tog Föreningen Nordens verksamhetsledare och jag initiativ till att ett par gånger årligen träffa företrädare för samtliga isländska myndigheter och föreningar som arbetar på nordisk basis. Vi utbytte information om kommande aktiviteter och framför allt lärde vi känna varandra.
I nära samarbete med svensk-isländska samarbetsfonden för kulturellt samarbete med eldsjälen Sveinn Einarsson som isländsk ordförande arrangerades en svenskvecka med ett 20-tal kulturengagemang. Den blev mycket väl mottagen av publik i alla åldrar.
I Reykjavik hade vi nordiska ambassadörer ett mycket tätt samarbete med mottot "en för alla, alla för en". Vi bjöd in till möten ledande representanter för det isländska samhället. Islands president kom på en nordisk lunch hos finske kollegan. Vi delade med oss av tolkningar av intressanta samtal vi haft.
En annan erfarenhet jag fått är att den nordiska samhörigheten känns ännu starkare ju längre bort i världen vi kommer. På posterna i Tokyo och Washington var samarbetet oss nordiska ambassadanställda emellan mycket intimt, vilket kunde nyttjas för inbjudningar. Under Washingtonåren kunde vi nordiska pressråd gemensamt bjuda in amerikanska media till en träff. När väl gästerna förstod att vi inte hade något politiskt syfte med inbjudan blev de imponerade. Jag tror också på att de nordiska institutionerna vid konferenser kan bjuda in nordiska diplomater. Det är mycket givande tror jag för både "Nordenfolket" och oss nordiska diplomater att träffas och bilda nätverk särskilt i en tid, då det nordiska samarbetet möts med viss skepsis.
Högnivåbesök i nordiska länder är fortfarande viktiga inte bara symboliskt. Under Reykjavikåren hade vi besök av kungaparet och kronprinsessan och till Sverige reste Islands nye statsminister på inbjudan av vår statsminister.
Under statsbesöket på Island lyckades vi få in ett seminarium om klimatfrågor, ett seminarium om handelsfrämjande och en alldeles unik donation av svenskt konstglas skänkta av enskilda svenska glaskonstnärer, som med gåvan ville visa sin kärlek för Island.
Det tål att upprepas att det är ett privilegium för en svensk diplomat att få tjänstgöra i ett annat nordiskt land. Inte bara för att du lär känna ditt eget land ännu bättre men också för att du får en mycket bestämd och ofta mycket sann bild av hur ditt land uppfattas av grannlandet. Uppriktigheten oss nordbor emellan är stor.
Kolumn Bertil Jobeus