Nyligen presenterande borgerligheten ytterligare satsningar på den svenska infrastrukturen. Totalt 5 miljarder extra anslås under åren 2012-2013 och av dessa går majoriteten till järnvägen - 3,6 miljarder.
Detta är något vi välkomnar och det visar också att regeringen har lyssnat på den kritik som inte minst SEKO har framfört för mångåriga uteblivna satsningar på järnvägen. Däremot är detta en kortsiktig satsning som mer handlar om att vårda det befintliga än om att ge järnvägen långsiktiga förutsättningar att bli ett starkt transportslag för gods och människor. Pengarna räcker inte till några stora utvecklingsprojekt eller ens till att avhjälpa flaskhalsarna i närtid.
Jag är förvånad över att Trafikverkets generaldirektör, Gunnar Malm, är så nöjd med regeringens besked. Han menar att de 3,6 miljarderna till järnvägen ligger precis i linje med vad verket har önskat sig och att man inte "mäktar med att hantera" ett större anslag. Det gör honom unik, för jag har aldrig hört talas om någon annan i hans ställning som inte vill ha mer pengar till sin verksamhet. Men Malms uttalande är en sanning med modifikation eftersom pengarna regeringen nu skjuter till handlar om den miniminivå Trafikverket själva anser sig behöva för att kunna bibehålla samma "kapacitet och punktlighet" som på dagens nivå. Trafikverket har även räknat på behovet av större och mer långsiktiga investeringar och då handlar om betydande större summor.
Trafikverket bedömer att det fram till år 2021 behövs cirka 38 miljarder för att återställa järnvägen till det som den är avsedd för. Men också för att öka kapaciteten i systemet. 11 miljarder kan Trafikverket stå för själva, vilket innebär att 27 miljarder måste finansieras genom ökade anslag. De första fyra åren krävs 3,3 miljarder per år och resterande sex år krävs 2,4 miljarder per år i ökade anslag. SEKO delar den bedömningen. Det är pengar som ska användas för att tillgodose investeringsbehov samt till förebyggande och långsiktigt underhåll av spår, ledningar, signalsystem och drift.
I skuggan av detta får regeringens nya pengar till infrastrukturen anses vara en blygsam summa. Även i en jämförelse med övriga EU-länder ligger de totala järnvägsinvesteringarna i Sverige perioden 2007-2013 på en ytterst låg nivå. Med det senaste tillskottet inräknat investerar Sverige totalt 2,94 procent av 2007 års BNP i järnvägen jämfört med genomsnittet i EU som ligger på 5,74 procent. Sverige investerar alltså bara drygt hälften, sett till som andel av BNP, i järnväg jämfört med EU-snittet.
Uteblivna järnvägsinvesteringar i Sverige har orsakat stor skada i samhällsekonomin. Inställda och försenade tåg orsakar stora förluster årligen. Enligt våra beräkningar kostade inställda och försenade tåg inom persontrafiken samhället 5,1 miljarder kronor år 2010. Regeringens agerande för att göra något åt problemet är fortfarande tafatt. Järnvägens behov på 3,3 miljarder ska också ställas i relation till de 5,4 miljarder som sänkt restaurangmoms kostar. Sänkt restaurangmoms kanske gör biffen ett par kronor billigare, men det rustar knappast Sverige starkt för framtiden.
Fungerade infrastruktur skapar tillväxtmöjlighet för såväl människor som företag. Den direkta effekten av förbättringar i infrastruktur är lägre transportkostnader till följd av kortare restid. På lite längre sikt gör förbättringar i infrastrukturen att varor och människor kan transporteras och resa på ett mer effektivt sätt. Företagens logistik kan förbättras och effektiviseras. Människor kan i större utsträckning resa efter sina önskemål. Satsningar på järnvägsinfrastruktur leder ofta till att fler väljer att ställa bilen för att i stället resa med tåg. Det är bra för miljön och gynnar samhället på lång sikt. Därför kräver vi att Trafikverket ska få ökat anslag med 3,3 miljarder kronor per år de närmsta fyra åren.