De särskilda undervisningsgrupperna, det vill säga resursskolorna, Nova, Gula Villan och Lanternan, finns till för de barn som har en allvarligare grad av särskilda behov. Förvaltningsledningen på BUK (barn- och utbildningskontoret) har nyligen presenterat en plan att avveckla dessa verksamheter.
Man vill omgående få till ett politiskt beslut till fördel för denna plan. Om cirka två år skall resursskolorna helt och hållet vara avvecklade. Rekryteringen till resursskolorna skall vid kommande årsskifte stoppas och endast de elever som i dag går på resursskolorna, ska få slutföra sina utbildningar där. Det handlar om inkludering av alla elever i den kommunala skolan.
Tanken är att man skall upparbeta resurser för att hantera alla barn med särskilda behov, ute på varje respektive skola. Man skall arbeta med allt från elevens specifika grad av särskilda behov till elevens familjesituation.
Det råder dock delade meningar om resursskolornas vara eller icke vara.
Grundtanken i förvaltningsledningens vision om att inkludera alla barn i den ordinarie skolan är god och i den bästa av alla världar skulle det kunna fungera.
Men nu lever vi inte riktigt i den bästa av alla världar. Ett rekryteringstopp vid årsskiftet samt cirka två år för att helt avveckla Nova, Gula Villan och Lanternan och samtidigt parallellt bygga upp fungerande verksamheter på alla kommunens skolor, ser vi som orealistiskt och en alldeles för optimistisk tidsperiod.
Vi ser också det som en försvårande omständighet att man inte fått med sig personalen på resursskolorna och långt ifrån all personal ute i den ordinarie verksamheten.
Vi i Folkpartiet ställer helhjärtat upp på förhållningssättet, att så många barn som möjligt skall inkluderas i den ordinarie skolan och att man på sikt måste upparbeta fungerande arbetslag och kompetenser inom varje skola för att kunna hantera fler barn. Men vi tror inte på att alla barn kan inkluderas i den ordinarie kommunala skolan.
Det kommer under överskådlig framtid att finnas barn som den kommunala skolan inte kan hantera och då måste det finnas andra lösningar, även om de är av exkluderande karaktär. Det handlar om att ha kompetenser som har förmåga att sätta sunda och konstruktiva gränser och där man har fingertoppskänslan att bryta och förändra normbrytande beteenden.
Detta kräver ett teamarbete där alla ger samma signaler och där en röd tråd finns i både handling och tanke.
Att upparbeta dessa kompetenser tar tid och kräver i många fall att man handplockar personal som har fingertoppskänslan att arbeta med dessa barn. Det kan ibland handla om nyansskillnader i förhållningssätt och bemötande som avgör barnets utveckling och framtid.
Begreppen inkludering och exkludering har blivit modeord och används ofta på ett vårdlöst sätt. Begreppen ställs nästan alltid i ett motsatsförhållande till varandra. Men att som barn bli exkluderad från en verksamhet som barnet inte fungerar i, eller där skolan inte har förmågan att hantera ett barns specifika behov, kan i stället vara en inkludering i en annan verksamhet, som leder till personlig utveckling och som tillgodoser barnets specifika behov.
Allt med målsättningen att barnet slutligen inkluderas som en fungerande vuxen individ ute i samhället.
Vi i Folkpartiet ser inget motsatsförhållande mellan att utveckla den ordinarie skolan så att man kan inkludera så många barn med särskilda behov som möjligt och att utveckla resursskolornas verksamhet och fingertoppskänsla att hantera de barn, som har en allvarligare grad av särskilda behov. All verksamhet kan och måste utvecklas och bli bättre. Någonstans verkar vi också glömma att studiemotiverade barn och ungdomars behov också måste tillgodoses.
Den kommunala skolan har ett stort arbete framför sig. Vi klarar i dag inte av att se till så att de barn, som inte ens är föremål för resursskolorna, når måluppfyllelsen i nian. Vilket innebär att allt för många barn, inte kommer in på de nationella programmen på gymnasiet. Konsekvensen blir i stället IV-programmet eller som det numera enligt GY11 heter, introduktionsprogrammet. Vi i Folkpartiet har en humanistisk syn på människa och samhälle, vilket i det här fallet innebär en nolltolerans mot att barn och ungdomar faller mellan stolarna.