Vi måste byta biståndspolitik

Misslyckande. Ord och inga visor var det när journalisten Bengt Nilsson skrev om biståndspolitiken på debattplats i Svenska Dagbladet häromdagen.

Västervik2007-06-07 00:25
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den enkla fråga Nilsson ställer är hur det kan komma sig att fattigdomen i Afrika fortfarande är so monumental, efter 40 år och sammanlagt minst 15 biljoner kronor i bistånd. 15 biljoner, 1 5000 000 000 000 kronor, tolv nollor.
Många - inklusive Storbritanniens nästa Labourledare Gordon Brown - är fullt medvetna om situationen i Afrika. Fattigdomen minskar bara marginellt, 105 miljoner barn saknar skolgång, sjukvården fungerar inte, barn tvingas arbeta för att försörja sina familjer, på många håll finns det ingen infrastruktur, inga vägar, inget vatten, ingen elektricitet. Regimerna är korrupta, odemokratiska och saknar kontroll.

Vad är då deras - Browns och andra ledares - förslag på lösning? Jo, mer bistånd. Med ännu mer pengar ska problemen äntligen kunna lösas. Fast Brown har själv räknat ut att med den här takten kommer det att ta ytterligare 115 år innan alla barn i Afrika har tillgång till utbildning.
Bengt Nilssons poäng är att det inte hjälper att skicka mera ekonomiskt bistånd. Pengarna går rakt i fickorna på de korrupta regimer som styr de flesta av de största biståndsländerna. En hel del pengar försvinner dessutom på vägen, i den miljardindustri som själva biståndshanteringen numera är.
Detta vet alla. Men de myndigheter och organ som hanterar biståndet - inklusive svenska Sida - väljer att blunda för vad som händer. Man vet att pengarna inte hamnar där de ska, utan på någon korrupt diktators schweiziska bankkonto. Men man fortsätter ändå, på samma sätt och i samma takt. Biståndspolitik handlar nämligen mer om symboler än om de resultat som uppnås. Ingen regering vill verka mindre generös än grannen, ingen vill ta risken att utmålas som snål och ovillig att dela med sig av sitt välstånd. Det viktiga är att kunna visa att man ger X procent av BNP, inte att pengarna gör nytta.

Självklart har vi ett ansvar gentemot tredje världen. Men våra försök att hjälpa fungerar uppenbarligen inte.
Bengt Nilsson skriver att det som verkligen skulle göra skillnad är satsningar på att demokratisera Afrika. Han har fullkomligt rätt. Vi måste sluta att göda diktatorerna och i stället arbeta för demokrati, pluralism och mänskliga rättigheter i Afrika.
Det är bara frihandel och marknadsekonomi som kan lyfta Afrikas folk ur fattigdomen.
Läs mer om