Nyligen har vi firat Trettondedag jul eller Epifania efter det grekiska epifa´neia som betyder uppenbarelse. Den här dagen firades redan på 100-talet efter Kristus och är den äldsta högtidsdagen under jultiden. Till skillnad från Advent och Jul var vi inte särskilt många i Blackstads vackra 1700-talskyrka. Faktum är att vi utöver präst, kantor, vaktmästare och kyrkvärdar, var tre övriga kyrkobesökare. Då kommer tanken som en blixt från klar himmel; Vilken lycka att få fira den här gudstjänsten. Vilken förmån att få samlas här i Gustav Adolfs kyrka, vi få som är här idag.
Trots mycket gott känns det ibland svårt, inte minst i dessa tider när bildandet av så kallade storpastorat undan för undan sker på bekostnad av ”icke bärkraftiga” enheter. Åtminstone får jag en känsla av att vår svenska kyrka mer och mer styrs av räknenissar och ekonomiska specialister. Och eftersom även jag har en bakgrund som ekonom, fast det var länge sedan, så vet jag att ur ekonomiskt perspektiv skall olönsamma bitar skäras bort och eventuellt uppgå i större sammanhang.
Vi som bor i närheten av och i Gamleby fick ju före jul ett hårdhänt besked som en konsekvens av det här tänket, fast där gick visst verksamheten med plus. Hur tänker man då?
Men i vår kyrka finns ju inga snabba pengar att tjäna på sammanslagningar och ”produktionen” kan ju inte flyttas! Hur räknar man hem sorgegrupper, syföreningar, studiecirklar, konfirmandverksamhet och barnverksamhet? Och hur många måste man vara på en gudstjänst för att det ska gå ihop sig?
Vad och hur skall vi då göra för att få tillbaka intresserade och engagerade människor till vår kyrka? Uppriktigt sagt så tror jag inte att de spelar någon som helst roll om vi lever med små eller stora pastorat. Hur det än blir måste vi självfallet klokt förvalta de medel som kyrkan har till sitt förfogande.
Vad som är viktigare än alla organisationsförändringar tror jag, är frågan om vilken förmåga och vilja vi som kyrka har att bedriva en verksamhet och förkunna ett budskap som har betydelse, giltighet, samband, trovärdighet och intresse för dagens människor. Med andra ord en verksamhet och ett budskap som är relevant i ett modernt samhälle bland moderna människor. Och relevans mäts inte i absoluta tal, utan i den enskildes upplevelse.
Att vara relevant handlar om ha en roll att fylla, en uppgift som andra ser som viktig och betydelsefull och att vara trovärdig det vill säga att verka oegennyttigt, självuppoffrande och att leva som man lär, det var ju så Jesus själv levde.
Det sistnämnda sattes på hårda prov i Hallingeberg av stiftets egendomsnämnd när bostadshus och ladugårdar jämnades till marken trots församlingsbors önskan att få förvärva dessa och därmed stärka sin möjlighet att leva och verka i en landsbygdsförsamling. Relevans är den helt avgörande långsiktiga frågan för vår kyrka! Och då frågar man genast vad människor uppfattar som en relevant kyrka? Jo, enligt en nyligen genomförd undersökning visar det sig att; guidning i existentiella frågor, själavård och andligt stöd, hjälpverksamhet, konsert och kulturarbete, gudstjänst, arbete bland barn och främjande av den bygd där kyrkan verkar, är sådant som den moderna människan förväntar sig av sin kyrka.
Det är verksamheter som gör kyrkan relevant 2014. Det skall ske i sammanhang som inte är större än att var och en känner en personlig tillhörighet! Men allt det där känner ju jag igen efter 34 år som präst i Ankarsrum, Blackstad och Hallingeberg! Jo, men det måste göras bättre, tydligare och av ett arbetslag i ett storpastorat!