Vi måste lära av historien

I morgon är det 40 år sedan den så kallade Pragvåren fick ett snöpligt och abrupt slut. Efter månader av töväder, tal om "socialism med ett mänskligt ansikte" och demokratiska reformer, krossades allt när Sovjetunionen och styrkor från den numera nedlagda Warszawapakten invaderade landet. Efter att andra världskriget tog slut uppkom situationer i olika delar av det kommunistiska Östeuropa, på grund av att Sovjetunionen hade synpunkter på ländernas styresätt och förhållningssätt till Västeuropa. Med tanke på det som under den senaste tiden försiggått i Georgien ligger det nära till hands att dra både en och annan parallell bakåt i historien. I en ledare i förra veckan drog jag just en parallell till detta som skedde i Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968. Sovjet var inte nöjd med ledningen och dess politiska inriktning - då agerade supermakten. Är det en händelse av samma art som vi sett ske i våra dagar? När Ryssland försvarar angreppet på Georgien med att landet vill skydda sina egna medborgare i ett främmande land - är det lätt att dra en parallell till Hitlers engagemang i bland annat Sudettyskland. Vi måste kika i backspegeln och lära av det förflutna. Rysslands ambitioner måste stoppas i tid. En blick i backspegeln förskräcker. Vid mikrofonen i sommarpratarprogrammet i P1 den åttonde augusti satt en gammal KGB-spion som hade uppdrag i Sverige under det kalla kriget. Han pratade om ubåts-strandningen i Karlskrona skärgård 1981. Det var ett intressant inslag och i en av otalet pauser spelade han Beatles Yellow Submarine. Det var med glimten i ögat han gjorde det. Och visst kan det vara lätt att ryckas med i en anda av att "det var förr i tiden ryssen var farlig, nu är det andra tider". Och visst är det andra tider - våra dagar är inte lika förutsägbara som det kalla krigets, inte minst då det i dag finns ännu fler aktörer med i leken. Samtidigt är det egentligen inget nytt Ryssland vi ser idag. Putineran har byggt upp det vi ser frukterna av idag. Putins uttalande om att Sovjets upplösning var det värsta som hänt under 1900-talet säger väldigt mycket. Trots att jag inte var särskilt gammal minns jag mycket tydligt händelserna mellan 1989 och 1992, allt från Berlinmurens fall, de nyblivna demokratiernas första stapplande steg och Sovjetunionens kollaps. Framtiden stavades frihet. Alla diskuterade EU, för mig som började gymnasiet 1994 var det påtagligt. Inte minst för att det samma år var folkomröstning, där ja-sidan tydligt vann. Världen var öppen på ett annat vis än tidigare, inga större hot fanns längre i vår del av världen. Planeten var en supermakt fattigare. Det begynnande 90-talet var en på många plan omvälvande period, början på något nytt. Den som mer än de flesta förknippas med detta i Sverige är utrikesminister Carl Bildt. Som moderatledare och statsminister var han mycket tydlig i sitt förhållningssätt till det som skedde i Östeuropa. För några dagar sedan plockade jag ner Carl Bildts bok från 1991, Hallänning, Svensk, Europé, från bokhyllan. Uppfriskande läsning som tar sin utgångspunkt i en resa till bland annat Prag, sommaren 1968. Bokens första rader är mycket tänkvärda, inte minst med tanke på 40 årsminnet av händelserna i Prag och det som sker i Georgien: "Ingen kan förstå Europas framtid utan att känna dess förflutna. Det är en evig sanning att framtiden formas ur det förgångna, men den gäller med alldeles speciell kraft i vår av historien ofta så sönderrivna del av världen".

Vi måste lära av historien

Efter omkring två veckor med oroligheter i Kaukasus är läget fortfarande oklart. Kommer ryssarna att ge sig av? Vad händer härnäst? Frågan är om inte den ryska björnen har kurerat sig efter några år på dekis.