Hand i hand går i torsdagens Västerviks-Tidningen Tomas Kronståhl och Harald Hjalmarsson ut i ytterligare en debattartikel där man försvarar sin hårda linje, en ekonomi i balans, utan skattehöjningar och med en nedmonteringspolitik, som man tydligen är beredd att ta konsekvenserna för. Kritiken från föräldrar, medborgare och kommunanställda kan i grunden inte ändra Kronståhls och Hjalmarssons prioriteringar. Trots en antydan till att man tog till sig kritiken från föräldrar och personal på Västerviksupproret, så fortsätter den styrande duon att krampaktigt hålla varandra i handen, utan några större förändringar i prioriteringarna. Som högsta politiker i en kommun så måste man ha ett helikopterperspektiv och med intuition och känslighet vårda och utveckla kommunens demokrati och basverksamheter. Annars kan scenariot bli det motsatta mot det förväntade.
Kronståhl och Hjalmarsson inleder sin artikel med. ”Det råder enighet om värdet för kommunen och medborgarna av en god skola med hög måluppfyllelse vad gäller elevernas färdigheter och kunskap. Vad som skiljer är synen på vägen dit.”
Men jag skulle vilja säga att det skiljer mycket mer än bara vägen dit. Vilken människosyn skall råda i vår kommun. Vi verkar ha helt olika syn på hur stor del de mjuka frågorna skall tillåtas ta plats i styrandet av kommunen.
En kommunalekonomi handlar inte bara om siffror och statiska pengar. En kommunalekonomi utan ett starkt focus på humanekonomi har ingen framtid och utvecklingspotential. Den ledande duon verkar ha fastnat i en sifferexercis och i ett konsumtionstänkande. Det är viktigare vad vi har i plånboken än att vi solidariskt ser till att vi har högsta tänkbara kvalitet på basverksamheterna förkola, skola och omsorger.
Kronståhl och Hjalmarsson skriver att skolresultat och resurser inte hänger ihop.
Jag anser dock att det är ett mycket begränsat sätt att förklara skolresultaten i följande mening. ”Vi tror lösningen i första hand måste sökas i att rensa bland lärarnas mångfald av uppgifter och tydligare prioritera färdigheter och kunskap, innan mer pengar kan ge betydande effekt.”
Där har vi i en kommun begränsade möjligheter att förändra de lagar och förordningar som antas av skolverk och riksdag. Kommunen har att se till så resurserna finns.
Jag skäms faktiskt att sitta i ett Kommunfullmäktige, en församling som tycks sakna viljan och förmågan, att i första rummet prioritera våra barn, ungdomar och våra äldre.
Vi politiker är en märklig samling. Först kräver vi att personal inom förskola och skola som arbetar med barn och ungdomar skall ha en hög kompetens och ständigt stå på tårna i sin egen kompetensutveckling. Sedan när denna personal sätter ner fötterna och säger att nu är vi på väg åt fel håll. Då är personalen helt plötsligt illojal och vi hävdar vårt vetande mot deras kunskap.
När vetande blir överordnat kunskap och insikt så rämnar samhällsbygget.
Rektorer och lärare slår larm om att de tilldelade resurserna inte längre räcker till läroböcker och annat undervisningsmaterial. Kopierade lösblad får ersätta skolböcker, till både elevernas och föräldrarnas förtret. I brist på resurser till material blir praktiska ämnen som exempelvis slöjd alltmer teoretiska. En föråldrad datorpark sänker motivation och kunskapsinhämtning. Närmare 3000 datorer skulle behöva bytas ut och 1700 av dem omgående.
Vi kanske borde starta en illusionistutbildning på högskolenivå i kommunen. Där alla anställda inom kommunen får lära sig hur man trollar med knäna eller hur man äter upp kakan och ändå har den kvar. Nej, jag tror nog det hade varit mycket bättre för Västervik kommun, om vi startade upp en helikopterutbildning för oss politiker.
Visst måste man som politiker kunna effektivisera och ta obekväma beslut. Men dessa beslut måste föregås av noggranna och djuplodade konsekvensanalyser. I annat fall riskerar obekväma beslut att skapa ett obekvämt samhälle.