Bekymrad medborgare skriver i VT den 30 maj att Socialisterna ”saknat all form av ekonomisk verklighetsförankring” och förklarar med detta att vi aldrig kommer kunna växa eller ”få någon större trovärdighet”.
Nedskärningar av välfärden är politikens huvudsakliga konsekvens sedan 90-talskrisen, i hela Sverige. Frågan är alltså långt ifrån ett lokalt Västerviksproblem. Detta innebär att man måste se att lösningen ej heller kan vara ett lokalt recept.
Motsättningen mellan Västerviks övriga nio partier står inte mellan nedskärningar och skattehöjning. Den står mellan mycket nedskärningar (S och M) eller skattehöjning och något mindre nedskärningar (SD, KD, FP, C, MP, VDM och V). Inget ”oppositionsparti” har hittills krävt den skattehöjning som krävs för att stoppa nedskärningarna, ens tillfälligt. Med detta kan man inte kalla de partier som leker oppositionspartier för opposition, i varje fall inte mot välfärdsslakten.
Socialisternas linje har hela tiden varit att lyfta blicken och se problemet med nedskärningarna för vad det är, ett nationellt problem som yttrar sig lokalt. Därför kräver vi att kommunen skall kräva mer resurser från staten, som går med stora överskott. Kommun- och landstingssektorn som helhet går också med överskott. Det är till och med pengar utifrån som räddat Hjalmarsson och Kronståhl, om än tillfälligt. Vi menar att inte Västerviks barn, unga, gamla och handikappade, arbetande och arbetslösa skall betala lösningen av problem de inte skapat.
Orsaken till varför det för mig är otänkbart att ägna en sekunds engagemang i annat parti än det som motsätter sig nedskärningarna är såklart att jag är motståndare till nedskärningarna. Man behöver inte vara ett geni för att se sambanden och förstå var man hamnar om man höjer Balanskravet över tex Skollagen.
Varför skulle jag, du eller någon annan slösa energi i de partier som antingen aktivt leder eller passivt accepterar avvecklingen av välfärden, om vi vill ha välfärden kvar den?
Man måste fråga sig vad ett ökat engagemang i riksdagspartierna leda till. Samma fråga kan också ställas till de som ropar efter ett nytt parti. Vad skall man åstadkomma, nytt nedskärningsparti, nytt låtsasoppositionsparti eller nytt socialistparti? Alla tre kategorier finns redan i Västervik.
Skulle Bekymrad medborgare kanske kunna tänka sig att redogöra för på vilket sätt vår analys saknar ”verklighetsförankring”? Är det faktiskt inte det enda som är verklighetsförankrat, att säga ”Stopp! Inte en krona till!” och kräva att resurserna skall tillskjutas från där de finns?