Vikten av kollektivavtal
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kollektivavtalen innehåller inte bara löneuppgörelser. I avtalen finns också regler om avtalspensioner, försäkringar, arbetstider, semesterersättningar, företagshälsovård, reseersättningar med mera.
I de företag som vägrar skriva avtal är de anställda ofta utelämnade helt åt arbetsgivarnas godtycke. Hur många har kraft och kunskap att kontrollera att pension, försäkringar, med mera fungerar? Hur många vågar att säga ifrån om ständig övertid med risk för att få sparken? Hur många vågar över huvud taget vara med i facket?
Om företagen inte skrivit på avtalen kan inte facket delta i förhandlingar mellan företag och anställda, även om någon av de anställda är med i facket. Det gäller även vid uppsägningar. Samarbete mellan fack och arbetsgivare begränsar också svartarbete och svarta löner.
Den propaganda som VT bedriver mot kollektivavtalen och fackföreningarna den svenska modellen, är osaklig och bottnar i stor okunnighet. De kollektivavtal och de lagar, som reglerar den svenska arbetsmarknaden, har gjort att vi haft en jämförelsevis bra fungerande arbetsmarknad under flera årtionden till gagn både för löntagare, arbetsgivare och Sverige. Det är därför viktigt att vi behåller den modellen. Det är därför också viktigt att alla företag, stora som små, som bedriver verksamhet i Sverige, också skriver på gällande avtal.
Avtalen är också en garanti mot lönedumpning och osund konkurrens.
SVEN-ERIK GUSTAFSSON
målare, vänsterpartiet
för detta facklig förtroendeman
Svar:
VT bedriver ingen propaganda mot kollektivavtal, vilket Sven-Erik Gustafsson möjligen inser, om han försöker läsa innantill.
Däremot ställer sig VT kompromisslöst avvisande till de naket brutala metoder med vilka fackliga makthavare försöker hävda rätten till kollektivavtal. De exempel vi bevittnat på sistone trampar i praktiken medborgerliga fri- och rättigheter under klackarna.
Fackets inflytande är odiskutabelt legitimt och vanligtvis värdefullt, i den mån fackets medverkan är efterfrågad av de berörda. Men i fall där facket inte har några medlemmar att företräda och dess närvaro inte heller än önskad av vare sig anställda eller arbetsgivare, skall facket hålla fingrarna borta.
Så enkelt är det.
HANS HOLM
chefredaktör