Visst har TV-utfrågarna egen agenda
Härdad. Reinfeldt - gick inte på defensiven. Foto: PONTUS LUNDAHL/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att problemet existerar vet vi bland annat genom de mätningar av journalisters partisympatier som görs. Enligt en undersökning som gjordes vid Göteborgs universitet i våras sympatiserar 67 procent av journalisterna med socialdemokraterna, miljöpartiet eller vänsterpartiet. Betydligt mycket större stöd för vänsterpartierna än vad som finns i resten av befolkningen alltså. Hur mycket detta påverkar journalister i deras yrkesutövning kan man naturligtvis diskutera, men det är nog naivt att tro att det inte spelar någon roll.
Inför årets val har detta fenomen varit tydligast i morgonekots partiledarutfrågningar. Där har utfrågarnas agenda varit uppenbar från början. Persson behandlades med stor underdånighet, medan Maud Olofsson och Lars Leijonborg knappt fick avsluta en mening själva.
Hittills har Mats Knutsson och Marianne Rundström, som sköter statstelevisionens partiledarutfrågningar, klarat sig rätt bra. Kanske har SVT tagit lärdom av uppståndelsen inför förra valet då det stormade kring båda utfrågarna. Den ene - Erik Fichtelius - visade sig hålla på med en bok om Göran Persson och därför hade omfattande privata kontakter med honom. Den andra - Stina Lundberg - fick ett utbrott mot dåvarande moderatledaren Bo Lundgren.
Så illa är det inte i år.
Visserligen förvandlades Knutssons och Rundströms utfrågning av vänsterpartiets Lars Ohly till något slags gemytlig kaffepaus, där de riktigt svåra frågorna snabbt sopades bort. Men det berodde nog snarare på att Ohly stenhårt gick in för att presentera sin nya mjukisimage - sånt är svårt att rå på. Göran Persson behandlades med respekt, men inte med överdriven underdånighet.
När det på söndagskvällen var dags för moderatledaren var det dock dags för de gamla välkända takterna igen. I stort sett alla frågor till Fredrik Reinfeldt kom från vänster. Den socialdemokratiska världsbilden var normalläget, allt annat framställdes som avvikande och märkligt.
På vilket sätt fick den arbetslöse jobb genom att hans a-kassa minskade? Varför ville moderaterna sänka bidragen? Hur kunde moderaterna försvara de föreslagna skattesänkningarna? Nog är syftet med moderaternas politik att försämra för dem som har det sämst ställt? Och så vidare, vi känner igen stilen.
Fredrik Reinfeldt klarade sig bra. Han är härdad - så här är det helt enkelt att vara borgerlig politiker.
Reinfeldt vägrade gå i försvarsställning, utan svarade lugnt på frågorna och förklarade tålmodigt att det centrala i moderaternas politik är jobben. Människor ska gå från bidrag till jobb. Arbetslösheten måste bekämpas, socialdemokraterna har misslyckats och Alliansen har en politik som kan förändra.
Möjligen skaffade inte Reinfeldt några nya väljare. Men han gjorde en helt godkänd insats för att behålla dem han redan har och för att stärka bilden av Alliansen som ett regeringsdugligt alternativ. Och det är vackert så.
Sen skulle man naturligtvis ha önskat lite större tydlighet om sådant som företagsamhet och näringslivsfrågor eller om varför det är bättre med vårdnadsbidrag än med skattelättnader för barnfamiljer. Men det finns ju ett liv efter valet också!