Visst var det Göran Perssons fel
Måste gå. Dessa två måste gå - annars kommer inget att förändras i (s). Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är en fråga som just nu upptar många debattörers tid och energi. Det historiskt usla valresultatet - inte sedan 1924 har socialdemokraterna gjort så dåligt ifrån sig i riksdagsvalet - utgör naturligtvis foder för allehanda mer eller mindre välgrundade teorier.
Och gamarna flockas nu kring den sargade socialdemokratin.
Den officiella socialdemokratiska förklaringen kommer vi att få ta del av när partiets egen valanalys är färdig, när nu det blir. Det vi nu ser är mest frustrerade partimedlemmar, som exempelvis EU-parlamentarikern och före detta ledamoten i partiets verkställande utskott Jan Andersson, som offentligt ventilerar sin frustration och sitt missnöje. Ann-Marie Lindgren, chef för socialdemokraternas tankesmedja Idé & Tendens, är en annan av kritikerna.
Det är naturligtvis enkelt att komma med kritiska synpukter nu, när Persson inte längre utgör ett hot och när hela partiet verkar lida av något slags post-traumatiskt stressyndrom. Men att den kommer sent gör inte kritiken mindre intressant
Kritikerna har olika ingångsvärden och olika fokus, men mynnar ut i samma entydiga slutsats: den som bär det största ansvaret för valkatastrofen är Göran Persson, med Marita Ulvskog på andra plats.
Det är alltid så att partiledaren bär huvudansvaret för hur väljarna bedömer partiets politik. Så var det för moderaterna 2002 och så är det för socialdemokraterna nu. I fallet Persson handlar det dock inte bara om det självklara ansvar han har som partiledare.
Hans position i partiet har varit så oerhört dominant under så lång tid, ingen har tillåtits komma fram som på något sätt kunde konkurrera med honom. Hela den socialdemokratiska valrörelsen har fokuserats på Persson, med fatala konsekvenser eftersom han så tydligt haft siktet inställt på helt andra saker. Lantlivet i Sörmland och livet som politisk pensionär har varit viktigare än det egna partiets valrörelse.
Många väljare har lämnat socialdemokratin och röstat på något av Allianspartierna för att de varit så in i själen trötta på Persson och hans fasoner. Buffligheten, arrogansen, maktfullkomligheten.
Perssons politiska och taktiska felbedömningar banade faktiskt vägen för den Alliansregering som nu tillträder.
Några exempel:
Göran Persson ansåg inte att jobbfrågan skulle bli en valfråga, därför lyckades inte socialdemokraterna formulera en strategi för att stå emot Alliansens framgångsrika arbetslinje.
Göran Persson var övertygad om att de borgerliga partierna inte skulle kunna hålla ihop. Det gamla säkra socialdemokratiska valvinnarkortet - de borgerliga partiernas oförmåga att regera tillsammans - skulle säkert komma till heders igen. Men så blev det inte. Och när socialdemokraterna slutligen tvingades inse att Alliansen faktiskt höll ihop var det - återigen - för sent för att ändra strategi.
Och så Marita Ulvskog, som levererade vad många aktiva socialdemokrater nu betraktar som dödsstöten för kampanjmoralen: jämförelsen mellan Leijonborg och en våldtäktsman. Några dagar före valet blev det helt enkelt för mycket.
Det ska bli mycket intressant att se vad socialdemokraterna själva kommer fram till i sin valanalys. Inte räcker det med byte på partiledarposten!