För några veckor sedan valde en halv miljon svenskar att ”rocka sockorna” för att visa sitt stöd för människor med Downs syndrom. Älska annorlunda. Eller gilla olika, som var Aftonbladets paroll i en stor kampanj för något år sedan.
Fina och lovvärda initiativ, absolut. Ändå är det något i den här massiva uppslutningen som ger mig en fadd smak i munnen.
För älskar vi verkligen annorlunda, vi svenskar?
I ett land där över hälften av alla foster som föräldrarna fått veta har Downs syndrom väljs bort varje år.
Ett land där folk protesterar högljutt om ett boende för funktionshindrade hamnar nära just deras bostadsområde.
Ett land dit nya medborgare är välkomna, javisst, så länge de anpassar sig och blir som oss.
Ett land där staten rycker in och sätter stopp om någon målat huset i fel nyans.
Det krävs inte mycket för att sticka ut i Landet Lagom. När jag gick på högstadiet räckte det med att ha fel märke på jeansen för att hamna längst ner i hierarkin. Den som inte rättade in sig i ledet – medvetet eller omedvetet – riskerade att frysas ut ur gemenskapen.
Och vuxenvärlden skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från högstadieklassen. Att göra livsval som bryter mot normen sticker inte bara ut – det sticker i ögonen på väldigt många. Den som har riktig otur straffas med arbetslöshet, ensamhet och ett evigt utanförskap.
Älskar du verkligen annorlunda?
I så fall räcker det inte med att rocka sockorna en dag om året. Det som räknas är om du gillar olika i vardagen. Om du orkar hälsa på den där märkliga farbrorn du går förbi på torget varje dag. Välkomna även de som inte tillhör din egen samhällsklass i bekantskapskretsen. Bjuda hem invandraren på middag.
Om du är arbetsgivare, våga anställa även den som inte riktigt följer normen.
De flesta av oss gillar inte olika. Det spelar ingen roll om vi sätter en ”Vi gillar olika”-stämpel på Facebookprofilen eller ej. Vi gillar våra bekväma liv, och att umgås med likasinnade. Helst människor i samma ålder, med samma bakgrund och i samma samhällsklass.
Och visst, inget fel med det. Vi gör alla våra val.
Men om man inte älskar annorlunda – på riktigt, i vardagen – då tycker jag man kan strunta i att det där med att gilla olika på Facebook, eller att rocka sockarna. För då är det faktiskt bara hyckleri.