Oaktat hur pandemin fick fler att få upp ögonen för landsbygden, så är normen fortfarande att de flesta högutbildade människorna bor i storstäder. Vi har träffat två som går mot strömmen – in i skogen. Kollegorna Alice och Jonas startade företag för att få jobba med det de älskar, och det har gått bättre än väntat.
Kollegorna Alice och Jonas startade företag för att få jobba med det de älskar, och det har gått bättre än väntat.
– Vi gillar människor alltså, men att bo i en lägenhet? Nej tack! Haha.
Det är Alice Sandberg som försöker förklara balansen i att både älska det mellanmänskliga mötet, och också lugnet i skogen.
Vi sitter vid hennes köksbord i ett litet rött hus på en kulle i skogarna mellan Kisa och Västervik.
På väg mot Alices hus har de gula vägskyltarna avlöst varandra: Gölinge, Qvigestad, Vintergatan. Den kurviga landsvägen ramas in av ömsom gammal granskog, ömsom öppna fält.
Bredvid henne sitter Jonas Bengtsson. Han bor med sin familj några mil härifrån – i Brokind, men också lantligt i ett hus på familjegården.
Tillsammans utgör de BESA skogskonsult, och de är Västerviks kommuns skogsförvaltare.
Ni sköter om en hel kommuns skog! Vad gör ni en vanlig arbetsvecka?
– Mycket handlar om att ta fram åtgärdsförslag, och då både räkna med vad skogen mår bra av, vad som gynnar invånarna, och vad kommunen planerar. Man kan säga att vi arbetsleder entreprenörer, och är spindeln i nätet, förklarar Alice.
Samtidigt framkommer det att det inte är något kontorsjobb de har.
De har inte ens ett kontor, eftersom de ändå spenderar 80 procent av tiden utomhus. När de ”måste” göra något administrativt får köks- eller soffbordet ställa upp.
Utsikten från Alice Sandbergs "kontor" går inte av för hackor. 80 procent av arbetstiden spenderas utomhus, så något regelrätt kontor har företaget inte. Köks- och soffbord får ställa upp, när det administrativa kallar.
Kollegorna träffades när de jobbade på samma ställe, ett litet företag i närheten. Alice har läst skogskandidatprogrammet, och Jonas skogsmästarprogrammet.
– Man blir aldrig färdiglärd. Även efter 20 års arbetslivserfarenhet finns det mer att lära sig, säger Jonas.
När företaget de jobbade på genomgick förändringar kände de båda att det var dags för något nytt.
Jonas kläckte idén.
– Vi är lite olika både erfarenhetsmässigt och i vad vi är bra på. Jag har jobbat länge, och Alice har mycket ny kunskap. Så det finns ju en logisk tanke bakom – det här skulle kunna funka, säger Jonas.
Sagt och gjort. 2021 blev de egenföretagare.
Saknar ni något med att vara anställda?
De sneglar på varandra.
– Nja, alltså... Börjar Jonas, innan de börjar skratta.
Nej, de saknar inte mycket, även om det så klart fanns fördelar. Tryggheten vägde tungt. Men det är också motiverande att själva vara ansvariga för sin trygghet.
– Det roligaste med att vara egen är att vara ansvariga och följa hela kedjan, säger Alice.
Och företaget har gått bra. De har fått fler privata skogsägare som kunder än de räknat med. Och så hela Västerviks kommun, då. Men de tror inte att de vill expandera och anställa någon mer framöver. De vill helt enkelt jobba med det de älskar, på det sättet de själva vill.
Kollegorna Alice Sandberg och Jonas Bengtsson startade företag för att få jobba med det de älskar, och det har gått bättre än väntat.
Alice och Jonas är tämligen unika.
Enligt SCB bor högutbildade personer oftast i storstadsområden.
Både i Västervik och Kinda kommun är andelen av befolkningen som har en eftergymnasial utbildning på minst tre år endast 20 procent.
I Linköping är siffran 39 procent. I Växjö och Kalmar är andelen 32 respektive 30 procent.
Så vad har fått Jonas och Alice att trotsa normen?
– Jag trivs utmärkt. Att bo i en stad skulle inte på något sätt göra livet lättare för mig. Jag har allt jag behöver, säger Jonas.
– Jag är väldigt hemmakär. Jag har aldrig haft en plan att "flyga någon annanstans", inte ens som tonåring. Jag gillar djur och natur, har hästar och jagar. Och då är det inte ett alternativ att bosätta sig i en stad, säger Alice.
Alice Sandberg och Jonas Bengtsson är Västerviks kommuns skogsförvaltare. Det senaste året har de till exempel besökt alla Västerviks naturreservat, och jobbat mycket på Gränsö med frihuggning av gamla ekar, som syftar till att bevara naturvärdena.
Jonas Bengtsson kan inte håla sig. Han hämtar en pinne från ett av träden i allén. "Titta, det här är den största knoppen som finns", berättar han.
Nej, att bli stadsbor är inget mål för Alice och Jonas. Andra mål och drömmar hägrar.
Vad gör ni om 10 år?
– Jag hoppas att vi jobbar med det vi gör idag, men kanske med andra inriktningar, säger Alice.
– Ja, jag tror att vi båda far illa om allt är precis likadant år ut och år in, säger Jonas.
– En dröm är att bidra till att skogen nyttjas mer klimatsmart. Vi vill vara en del av den utvecklingen inom skogsbruket, säger Alice.
Jonas säger att han ser en stor potential för skogen som råvara. Rent industriellt kan den ersätta olja, och i framtiden tror han att skogen kommer användas till mer än vad den gör idag. Samtidigt tror han att skogsbruket står inför en förändring, och att samhället kommer bli mindre toleranta mot exempelvis stora kalhyggen.
– Vi kommer helt enkelt vara tvungna att ta större hänsyn till naturvärdena. Om tio år har vi förhoppningsvis varit delaktiga i att skogsbruket är mer hållbart än det är idag, säger han.
3,5-åriga Yatzy är en trogen följeslagare.