Djurvännen satsar på en läkarkarriär

När vi träffas, infaller ett av sommarens sällsynta ösregn. Som tur är, finns det en rejäl altan på baksidan av huset, där vi kan sitta coronasäkert och under tak, i trevligt sällskap av hunden Alice.

Bällsjö, som ligger precis intill E22 i norra kommundelen, är Mariannes föräldrahem. Hon tror att uppväxten på gården har varit en starkt bidragande faktor till att hon valde att göra lumpen efter gymnasiet.

– Det är väldigt få tjejer som gör det, men jag trodde att det skulle passa mig. Jag är van att hjälpa till och fixa och dona.

Marianne Synnerstad och Shakira har gjort många dressyrtävlingar ihop.

Foto: Ingrid Johansson-Hjortvid

Hon har provat på lite av varje och är van vid maskiner.

– Jag hjälper till där det behövs. Vi i familjen är måna om att alla ska hjälpa till och sköta gården.

Eftersom hon ville göra lumpen så nära Bällsjö som möjligt, blev det på Andra brigadspaningskompaniet, som håller till på Kvarn, utanför Borensberg.

– Det var ett litet kompani med 50 värnpliktiga och 15 befäl, säger Marianne, som var sjukvårdsgruppchef.

Hur var det i lumpen?

– Det var stundtals väldigt jobbigt. Det var långa dagar de första veckorna, säger hon.

För Marianne, som tidigare har ridit mycket och även tävlat på ganska hög nivå i dressyr, samtidigt som hon har satsat på att göra bra ifrån sig i skolan, har det varit viktigt att kunna planera sin vardag. Men i lumpen hände det hela tiden oförutsedda saker. Först var det jobbigt, men så småningom ledde det till att hon nu inte tycker att sådant är ett problem längre.

I augusti lämnar Marianne sitt föräldrahem för studier i Uppsala.

Foto: Ingrid Johansson-Hjortvid

Innan hon började i lumpen, hade hon funderat på vad hon ville göra längre fram i livet och tvekat mellan läkare och veterinär. Mest tänkte hon faktiskt på det sistnämnda.

– Jag har alltid varit väldigt förtjust i djur.

Men så småningom blev hon mer och mer inriktad på att bli läkare, som sin mamma. Att hennes mamma trivs med sitt jobb, har förstås haft en viss påverkan. Marianne vill dessutom jobba med händerna. Inte bara sitta på ett kontor.

I slutet på augusti inleder hon sina studier i Uppsala.

– Det känns jättespännande och lite nervöst. Jag är väldigt motiverad.

Hon är givetvis medveten om att det är en lång utbildning, men säger att något som hon tar med sig från sina elva månader i lumpen är att när det kommer att kännas jobbigt med studierna, kan hon ändå glädja sig åt att hon i alla fall får sova i sin egen säng, äta när hon är hungrig och kunna ringa hem när hon vill. Så var det ju inte alltid i lumpen.

Marianne Synnerstad har landat hemma på gården Bällsjö utanför Edsbruk, där hon laddar inför sin långa utbildning.

Foto: Ingrid Johansson-Hjortvid

När vi ska ta bilder efter intervjun, får jag låna ett paraply, för nu ska vi till hästhagen. Det går nämligen inte att göra ett rättvist porträtt av Marianne, utan att ha med en häst.

– Det är hästarna som har varit mitt liv, men det senaste året har det blivit väldigt lite hästar. Min lillasyster Lovisa rider Shakira nu, säger Marianne och klappar om sin regnvåta ponny.

Det uppfällda paraplyet gör det lite svårare för mig att närma mig hästen, som misstänksamt går undan i början. Men när jag pratat lite vänligt med henne, ställer hon upp på en bild, ihop med sin matte.

Här är Marianne uppväxt, på gården Bällsjö, utanför Edsbruk.

Foto: Ingrid Johansson-Hjortvid

Marianne är en glad tjej, med lätt till skratt. Hon har många intressen, samtidigt som hon inte har fler timmar på dygnet än oss andra. Det har gjort att musiken har fått stå tillbaka de senaste åren.

– Jag älskar musik, framför allt att sjunga, och spelade mycket piano och gitarr tidigare. Men det är inget aktivt nu. Man kan inte hinna med allt, konstaterar hon.