Kristofer Johnsson tycker det känns lite ovant att hans kunskaper inte längre kommer till användning. Samtidigt tycker han det är spännande att plötsligt vara ledig på obestämd tid.
Kristofer föddes i Stockholm men flyttade snart till Flen i Sörmland. När föräldrarna skilde sig 1966, flyttade de till Nykvarn där hans mamma fick jobb som lärare. Det var 1969 som han hamnade i Edsbruk där hans mamma fick en rektorstjänst.
Han hade efter gymnasiet en dröm om att bli journalist. Som 18-åring åkte han upp till Journalisthögskolan i Stockholm och påbörjade antagningsproven.
– Man satt i en stor sal och fick uppgifter att lösa på tid. Man skulle redigera ner en text till 200 ord, de kollade vår spatiala förmåga, hur tegelstenar ser ut på olika håll, det var väldigt stressigt men jag gick vidare.
Han fick alltså snart sätta sig på tåget upp till Stockholm igen.
– Då intervjuades jag av en psykolog och en journalist och där sprack det. Jag var ju bara 18 år och de tyckte att jag nog borde lugna ner mig lite. När de frågade vad jag ville syssla med inom journalistiken svarade jag att jag vill bli utrikeskorrespondent. Det kanske inte är det första man börjar med, säger Kristofer och skrattar.
Han la journalistdrömmarna på hyllan och började studera informationsteknik på högskolan i Jönköping.
– På skolan jag gick var det bara jag och en till som läste på heltid.
Han tyckte det var väl ödsligt och fick nog efter tio dagar. Nu ville han hitta ett arbete för att spara ihop till sin första motorcykel.
– 1977 kunde man gå till tre ställen i Västervik och få jobb samma dag. På Electrolux, Styckmästaren och SlipNaxos. Styckmästaren var för kallt och blodigt så jag började på Electrolux.
Han upplevde sin nya arbetsplats som ett fängelse. En kväll satt han och åt kvällsmat med två kollegor. Alla tre ville bort från Electrolux.
– Då sa en av killarna: "Skulle inte du bli journalist?" " Nej det har jag lagt på hyllan", sa jag. "Men här står det att Västerviks-Tidningen söker folk", sa han. "Jaha", sa jag ointresserad. "Platsjournalen", en tidningso m fanns då, med alla lediga tjänster, låg på bordet så jag öppnade den för att titta. "Medarbetare sökes till annonsavdelningen under Sylvia Thörnells havandeskapsledighet, ett års vikariat", stod det, säger Kristofer.
Under de första 20 åren gjorde Kristofer Johnsson själv annonserna på detta sätt med hjälp av en skissbräda, blyertspenna, suddgummi och skulle man ha en bild med så behövde han limma fast den.
Han gick iväg för att be om lov att ringa och sökte tjänsten.
– Jag blev kallad på intervju och fick träffa vd:n, eller disponenten som det hette då, Sven Danielsson. Han pratade oavbrutet i en halvtimma och jag förstod ingenting. När vi var klara tyckte jag det var så skönt att komma ut därifrån och tänkte att nu kan jag ju glömma det där, jag kunde inte säga något intelligent.
Efter några dagar ringde Sven och frågade när han kunde börja.
– Jag hade ju en månads uppsägningstid på Electrolux, där de blev jättesura men efter en månad började jag.
Detta är instrumentpanelen från Kristofers första bil som han fick av sin pappa 1976. Kristofer skar ut den som ett minne till honom. Klockan går och man kan tända instrumentbelysningen och varningslamporna
Även om de 14 månader han kom att vara på Electrolux kändes som ett fängelse fanns det en positiv aspekt med det.
– Den automatmaskin jag jobbade vid fungerade dåligt. Det kom tekniker för att fixa den men det blev inte så mycket bättre. Då började jag testa själv och fick den att gå bättre och bättre. Det var då jag tappade respekten för alla tekniska prylar och insåg att om någon annan kan sätta ihop detta så kan jag också ta isär och sätta ihop det, säger han och ett livslångt intresse tog vid.
På Västerviks-Tidningen skulle han bara vara i ett år. Till en början fick han mest sköta faktureringar och ta emot småannonser på telefon.
– Efter halva dagen var jag färdig med mitt jobb, så då satt jag bara där och det fick ju chefen syn på. Då kom han ut med Ekblads telefonkatalog, vi hade ett tryckeri här som hette Ekblads. "Du ska sälja annonser i den här, för jag ser att du inte har fullt upp att göra" sa han. Jag blev helt skräckslagen, jag sälja? tänkte jag.
Kristofer Johnsson har hittat denna helt mekaniska spelautomat från 50-talet, på Blocket i Norrköping.
Det hela gick dock över förväntan.
– Jag började ringa runt. Då kom chefen ut när jag var färdig och sa: "Du har dubblat omsättningen på annonser, det hade jag aldrig trott", och så gick han in igen.
Du har nyligen gått i pension, hur känns det att inte längre vara behövd av en arbetsplats?
– Det känns ju lite tråkigt, nu behöver ingen mina kunskaper längre.
Vad händer i ditt liv nu?
– Det är jättespännande tycker jag. Man har ju aldrig varit ledig på obegränsad tid förut. Det finns mycket saker jag skulle vilja göra. På min "bucket list" står det att jag skulle vilja åka över till USA, köpa en bil med en amerikansk V8-motor i och sedan på obegränsad tid kryssa mig igenom USA. I min naivitet föreställer jag mig att det kommer bli som att köra runt i en Stephen King-roman, säger Kristofer.
Kristofer Johnsson har mycket på sin att göra lista sedan han blev pensionär. Bland annat vill han köra genom USA i en bil med en amerikansk V8-motor.